Torpinventering 15/5 2014
en 15 maj åkte Ann Britt och Björn ned till Beateberg, mest för att Ann Britt inte
kunde vara med på den förra inventeringen, med det försvunna torpet Kolboda i siktet.
Praktiskt nog var alla vägbommar öppna, så vi kunde åka bil hela vägen.
När man försöker mäta in platser i gamla kartor och överföra läget till en modern
karta blir det alltid osäkerheter; man skall nog vara belåten om man vet på 100
meter när var man skall leta. När vi kom fram till vägskälet där vägen från Svenstorp
möter vägarna från Söderhall och från Gullbergby gissade vi först att torpet legat
söder om Söderhallsvägen, men där fanns bara ett berg med ett pampigt gränsröse
mellan Rö och Kårsta socknar.
Här slutar Beateberg i Rö och Söderhall i Kårsta börjar.
Så letade vi i stället norr om Söderhallsvägen och hittade snart nog flera nedrasade
stengärdesgårdar och en kulle som såg ut som en typisk övervuxen skorstenshög.Vi
petade försiktigt i skorstenshögen utan att hitta annat än gråsten, men så vände
vi oss om och fann att vildsvinen gjort jobbet åt oss! I den uppbökade marken fick
vi syn på mängder av tegelskärvor och blev därmed säkra på att vi hittat Kolboda.
Stengärdesgård vid Kolboda
Torpet övergavs 1860, så vi hade egentligen inte väntat oss särskilt mycket, men
torparna i Kolboda har flyttat väldigt mycket sten och lagt upp i gärdesgårdar runt
sina hus, och dem är det svårt att missa! Stället ligger nu i en halvgammal granskog,
men gränsen till Kårsta och Söderhalls ägor går bara några tiotal meter därifrån,
och där är skogen yngre.
Kolboda är platsen för den tragiska olyckan 15/2 1843, då torparens äldste son Anders
Jansson vådasköt sin mor till döds. Han fick inget straff för detta, men han och
lillebror Erik flyttade snart hemifrån och pappan överlät torpet till en annan torpare
och blev själv dräng åt denne. Vilken tragedi!
Här står den tragiska historien i husförhörslängden.
Så åkte vi vidare mot Skärvik, där Björn redan varit när föreningen hittade en skorstenshög
för ett par veckor sedan. Lustigt nog så tog Björn fel på vilken kulle han tittat
på, och i stället hittade vi en skorstenshög till och en djup grop med vatten (som
vår lilla hund tacksamt drack av). Det verkar alltså ha funnits minst två bostadshus
i Skärvik, kanske mor och far till torparen fick ett eget hus. Kullarna ligger så
där 50 meter från varandra, och vattengropen ett tiotal meter närmare vägen. Gissningsvis
har gropen varit en brunn, som man grävt på tomten för att slippa gå den långa vägen
ned till sjön för att hämta vatten.
Var detta Skärvikstorparens brunn?
Alldeles i närheten står en riktigt pampig ek och det ger ändå ett visst perspektiv
att tänka att eken var gammal redan när man först byggde Skärvik på 1770-talet!
Skärvik låg verkligen på en vacker plats; på kartorna från den tiden ser det ut
som om det var öppen mark ända ned till Skären. Skogen som växte upp där när torpet
övergavs är nu avverkad och ersatt av en späd granplantering, så utsikten är nog
lika fin som när folk bodde här. En fiskgjuse pep förresten irriterat åt oss, den
är väl van att få ha den här änden av Skären för sig själv.
Eken stod här när Skärvik byggdes av den tegelsten Björn håller och många fler..
Efter en fika under den gamla eken åkte vi så hemåt, riktigt långsamt, för vår Volvo
verkar gjord för släta asfaltgator och inte grusvägar i Beatebergs skogar.
Text Björn Bergström, bild Ann Britt Bergström. Sidan först publicerad 2014-05-15.