Du är här: Skip Navigation Links > DOKUMENT > J.U.F.:s sommarting 1941
GÄSTBOK

JUF:s sommarting på Näs 29/6 1941

ånga behöver väl en presentation av J.U.F., som uttyds "Jordbrukare-ungdomens förbund", för i dag har väl inte många hört talas om denna förening. Den bildades 1918 med syftet "att aktivera ungdomar kring jordbruk, natur och miljö samt stimulera till kulturell verksamhet".

JUF:s webbplats kan man bland annat läsa att "föreningen sysselsatte ungdomar i jordbruk, tävlingar, kurser och studiecirklar. Verksamheten var som störst i mitten av 30-talet. Jordbruk, skog, natur och miljö kombinerades med hem och traditioner. I Sveriges 535 avdelningar fanns då 30 000 inskrivna medlemmar. JUF utvecklades och la grunden till Studiefrämjandet, som bildades 1959. Ett år senare öppnades Valla Folkhögskola i Linköping. Den hade tidigare varit föreningsgård, men blev nu föreningens första skola. JUF förgrenade sig och en mängd nya föreningar blommade upp. 4H samt specialförbunden Förbundet Skog och Ungdom (FSU) och Förbundet Hem och Ungdom (FHU) blev självständiga. FSU tog den skogsbruksfackliga verksamheten från JUF:s axlar. FHU stod för verksamheten inom hushållning".

1941, under brinnande världskrig, arrangerade JUF ett "sommarting" på Näs gård här i Rö, och på Näs har ett omfattande material från den begivenheten bevarats. Där hittades det av Elisabeth Rudbäck, som nu vänligt lånat ut det.

Ett reportage av någon från Lisinge blev infört i "Tidning för Stockholms läns och stads hushållnings-sällskap" nummer 7 1941 - ett fantastiskt tidsdokument som stämmer till eftertanke om hur det var i Sverige under det andra världskriget och vilka stämningar som rådde då.

Nedan följer reportaget i sin helhet, fast de rastrerade bilderna har förlorat en hel del på att skannas.

Stockholms Läns och Stads Distrikt av J.U.F. Sommarting på Näs herrgård i Rö den 29 juni

Ett referat och några reflexioner

Det var en ljuvlig sommardag. Solen brände inte het, men lekte bakom tunna moln och kikade då och då ner på jorden och förhöjde traktens skönhet med ett knippe blanka strålar. Grödan stod grön i nattvåt jord och doften av mull kom sinnet att fröjdas efter den långa torkan med allt sitt damm och sin brända gräsdoft.

Denna välsignade dag hade ungdomen kallat till fest. Och med sinnet fyllt av tacksamhet inför det regn som fallit under gårdagen och med en stilla glädje över den lugna och vackra sommardagen som randats, steg jag i min gröna kanot med rodderska och hund för att taga mig över Sparrens blåa vatten till Näs herrgård på klippan bakom ”Storudden”, på andra sidan sjön.

Näs herrgård är en gammal släktgård. I sex generationer har den varit i de nuvarande ägarnas händer. Den stora huvudbyggnaden vänder sin front mot sjön och speglar sig i det lugna vattnet. Den är uppförd omkring 1770 av en Wadenstierna. På sidorna vila två äldre flyglar uppförda i slutet av 1600-talet. Med sina brutna svarta träspåntak ge de en sådan trygg tyngd åt gårdsplanen. Och jag börjar tänka på vad denna levande gamla gård har betytt för en gången tid och vad den betyder för nutiden med sin obrutna tradition, med sina levande människor. Släkten som gått och släkten som nu verka smälta här samman till en enhet, en fin kultur blandas med lantlig möda. Det stiger inom mig en önskan att det måtte finnas många sådana här gårdar i Sveriges land. Så skulle vi inte behöva tala så mycket om flykten från landsbygden och brottas med dess problem. Ett ögonblick stannar min tanke inför det faktum att så många gårdar ligga herrelös, att så många gårdar gå ur hand i hand, där rationella metoder och spekulationsmonument tyckas vara förhärskande. Jorden är inget bytesobjekt i vanlig mening. Jorden ger inte tillbaka den skörd man kunde vänta av den i vidsträckt bemärkelse som välsignelse åt släkter, vilka äga den genom århundraden om den inte äges av människor med kärlek till bygden och hemmet. Som anstalt eller bytesobjekt blir gården en styggelse. Lik en planta som ryckts upp med roten. Så landar kanoten vid bryggan. Jag borstar mina gula byxor och rättar min granna halsduk, tar Häveröjackan på armen och vandrar upp mot gården genom gröna syrenhäckar och doftande jasminbuskar. På gårdsplanen är det liv och rörelse. Det har redan kommit mycket folk tillstädes. På stora trappan står överläkare Torsten Silverstolpe och välkomnar. Och nu samlas landshövding och fru Karl Levinson, friherre och friherrinnan Carl Beck-Friis, styrelseledamöter i J.U.F.-distriktet för Stockholms län och stad samt medlemmar av Hemslöjdsföreningen och många, många andra inbjudna gäster. Jag kastar en blick nedåt den gamla allén och ser ett myller av folk som drager vägen framåt för att samlas vid festplatsen i tallparken.

Friluftsgudstjänst

Friluftsgudstjänst

Dagens program börjar med en friluftsgudstjänst. Det är pastor Hans Åkerhielm som skall hålla predikan. Tiden närmar sig det utsatta timslaget. Jag beger mig ner i parken. Glada svenska flaggor vaja saktmodigt i vinden. Folk har tagit plats på marken i den gröna mossan framför den jättesten, som tjänstgör som predikstol och talarstol. Psalmsången stiger under tallarnas kronor. Predikan börjar. Med mäktighet talar pastor Åkerhielm om det förlorade fåret, vilket den gode herden förlorat och som han sedan obekymrad om de andra ger sig ut för att söka. Vi andra skulle kanske varit frestade att tänka: bäst som sker. Men det är inte bäst som sker när det sker något ont. Vi ha blivit andligt och moraliskt neutrala och det måste sägas ifrån att så kunna vi inte förbliva. Vi tummar och kladdar med begreppen rätt och orätt, vi människor, som fått gåvan att kunna skilja mellan gott och ont. Det gäller nu liksom förr att skilja mellan himmel och helvete och inte skapa ett gudsbegrepp som är något slags neutral pott dit alla så småningom kommer oberoende av handel och vandel, oberoende av tro och vantro. Åter stiger psalmsången. Jag står tyst vid tallen och tycker mig hava förnummit något av en Luthers stränga och rena ord.

Se folkvimlet, hör slamret av glas och porslin! Det är Rimbo-lottorna som börjat sin utskänkning av förfriskningar till de långväga resenärerna. Klockan närmar sig ett. Många människor ha kommit cyklande. Man rapporterar att det finns över tusentalet cyklar borta vid ingången. Hungern är stor bland dem, som färdats långväga och kommersen är livlig. Som sig bör vid ett ungdomens sommarting är det också de unga människorna som dominerar. Och här ha de kommit tillstädes från hela Stockholms län. Glad, bruna och lössläppta pojkar och flickor.

Dragspelskungarna spelar upp en samlingsmarsch och i en störtvåg samlas man åter kring talarstenen. Riala sångkör stämmer upp en vacker sång och tonerna bäras som fjärilar ut bland mängden. Det är högsommarstämning och rofylld glädje bland menigheten, naturen är stilla.

Körsång

Körsång

Så stiger doktor Torsten Silverstolpe upp på talarstenen för att hälsa välkommen till Roslagen och välkommen till Näs. I en kort historik över bygden och gården ger han de församlade en bild av denna gamla historiska trakt med dess runstenar och borgar, vattenvägar och minnen och knyter an till släkttraditionen kring gården där han själv och hans broder professor Gunnar Silverstolpe nu residera. Och strax därefter hälsar ordföranden i Stockholms läns och stads distrikt av J.U.F. friherre Lennart Stiernstedt de närvarande i några korta, kraftiga satser.

Högtidstalare

Gunnar Mascoll Silfverstolpe talar.

Hur skall en lekman kunna fånga skaldens ord för att i ett referat ge något av den poesi och skönhet åt vad som sades av dagens högtidstalare överintendenten Gunnar Mascoll Silfverstolpe? Som musik klang skaldens ord för en lantman, som folkvisetoner och allmogelåtar, som en hög visa till vår hembygd och land och till vår urgamla frihet. Att känna rotfasthet i en bygd, att veta att man är hemma, detta är en gåva större än de flesta. Begrepp som hem och hembygd framträder kanske i våra dagar i skarpare relief än någonsin tillförne nu, då folk flyttas om och tagas ur sin miljö för att sättas att verka på andra håll allt efter segerherrens godtycke. Och för att belysa värdet av den egna torvan och hemmet valde talaren några bilder ur litteraturen, där t. ex. den engelske författaren Thomas Hardy berättar om sin gamle far som på dödsbädden bad om en skål vatten från brunnen på gården, drack ur ämbaret och sade eftertänksamt: "Det är vatten från vår brunn - nu vet jag att jag är hemma." Eller när Heidenstams karoliner i fångenskapen tänker på sina hem och för sin inre syn ser sig som pojkar räkna kvisslorna i golvet, ser det som börjar med de små sakerna omkring barnet för att sedan sträckas ut till stugan, till gården och slutligen till hela landet. Men även om vi ha landet i behåll, om vi får förbliva vid hem och härd kan detta bli en prövning om vi mista friheten, den självbestämmanderätt, som sedan årtusenden varit vår arvedel. Bakom orden Sveriges frihet stå vi färdiga till uppoffringar och uthållighet för att värna det som vi ärvt av våra fäder och som vi vilja i oförändrat skick överlämna till våra barn. Och med citat ur en dikt som författats till det andra försvarslånet slöt skalden:

Vad vi fruktat år från år
kom till sist en sommardag
Vintern gick och Finland stred
och en arktiskt frusen vår
sjönko under ödets slag
andra fränder ned.
Glömde krigare, som föll
klarögd i din tillförsikt
mot en väldig övermakt
fronten du i döden höll
och ditt enkla ord om plikt
fick åt oss du sagt!
Dagen steg i större rymd.
Trumman rördes hårt och kärvt
som vår känslas trumpna tolk.
Alltför länge undanskymd
tanken som vi en gång ärvt
enade vårt folk.
Bakom fronten som vi fått
växa nya tidevarv
på den jord oss ödet skänkt.
Aldrig vi som nu förstått
kravet att vårt största arv
lämnas oförkränkt.
Glömde arbetskarl, som slet
för att kunna bygga om
ödemarken till en stat,
ur din mörka ensamhet
till vår sida tyst du kom
som en god kamrat!
Bränn oss tanke, plåna ut
allt som ej har riktig halt
spräng vår själviskt trånga ring!
Riket står med vårt beslut.
Friheten är mer än allt
och det bästa ting.

Se det var mannaord för män. Och mången tanke flög ut till de vänner och anförvanter som vakta vårt långa land och det var som ville man göra dem delaktiga i denna hembygdsfest genom att tyst bringa dem en tacksamhetens hyllning.

Spinnerska

Spinnerska

Ungdomen i folkdräkt hade samlats under en gammal björk borta vid vägen. Snart förkunnade ljudelig sång och musik och fladdrande fanor slåttertågets ankomst. En färggrann bild av liv och rörelse mot den gröna omgivningen. Gräset var dock dåligt och någon tävlan i slåtter blev det inte. I stället ryckte spinnerskorna fram med sina spinnrockar och snart snurrade hjulen. Tävlingskommittén bestående av friherrinnan Beck-Friis, fruarna Gurli Lundquister och Mattis Hörlén gick mönstrande av och an på spinngoövet. Och under tiden mejade slåtterfolket av det lilla gräs som fanns och förberedelser träffades för hästuppvisning. Tävlingsnämnden bestod här av friherre L. Stiernstedt, Johansson i Norrhall och Sigfrid Lindström.

Slåttertåget

Slåttertåget.

Efter middagsmålet återstod inte mer än en glad uppvisning av Järna J.U.F. folkdanslag. Det blev ett uppskattat nummer och i en åska av handklappningar drog sig danslaget ur leken.

Högtidligen förrättades därefter prisutdelningen för spånadstävlan och hästuppvisningen av landshövding Karl Levinson, som i slutet i sitt tal prisade kampen och tävlingsvilan och det nu mera än någonsin viktiga värv, som jordbrukaren fyller i sin dagliga gärning på åker och äng, i kreatursstallar eller på skogen. Ett fyrfaldigt leve följde pristagarna när de drogo bort med sina ståtliga bägare, tallrikar och skedar eller plaketter. Och så var den officiella delen av programmet slut.

Prislista

I spånadstävlingen

1. Fröken Elna Öster, Örtunaberg, Östuna 21,99 poäng. Hushållningssällskapets hederspris.
2. Fru Viktoria Lantz, Tomta, Rimbo, 21.31. Dr och fru Torsten Silverstolpes hpr.
3. Fru Märta Lindqvist, Bergby, Riala, 20.31. Landshövding och fru Levinsons hederspris.
4. Fru Frida Eriksson, Uttersätras, Riala. Friherre och friherrinnan Beck-Friis hederspris.
5. Fru Lovisa Karlsson, Libbemora, Rimbo. Roslagsbanans hpr.
6. Fru Lydia Andersson, Skattebergby, Riala. Friherre Stiernstedts hpr.
7. Fru Anna Johansson, Rimbo. Roslagsbanans hpr.
8. Fru Hilda Mattsson, Söderbylund, Rimbo. Stockholms läns och stads hemslöjdsförenings hpr.
9. Fröken Lisa Pettersson, Oleda, Knivsta. Hr Börjessons hpr.
10. Fröken Greta Gustavsson, Allemora, Riala. Rimbo lottakårs hpr.

Dessutom tilldelades diplom till fröken Elna Andersson, Söderbykarls prästgård, och fröken Maja Wennberg, Kastmora, Riala. Prisnämnden utgjordes av friherrinnan Beck-Friis, fru Mattis Hörlén och fru Gurli Lundquister.

I Hästuppvisningen: (åtta deltagare, därav två utom tävlan): 1) Helge Mattsson, Rimbo 88 p., 2) John E. Lundberg, Alsike, 79. 3) Matts Hjelm, Alsike, 78,5. 4) Sigurd Dahlbäck, Brottby, 73. Utom tävlan: Åke Cederholm Djursnäs, 78,5.

Medan ungdomen med landshövdingen i spetsen lekte om på dansbanan drog jag mig bort från gården, smög ned i min kanot och for ensam ut över vattnet för att njuta sommarkvällen och för att ostört kunna reflektera något över dagens händelser.

Slåtter

Slåtter.

När man varit med om en glad fest bland ungdom, vad är då naturligare än att man tänker över just detta tema: ungdomen. De goda sidorna hos vår ungdom känner jag. Det är inte över vad som finns hos ungdomen. Av gott och ont, som jag tänker, utan över vad som fattas för att det unga släktet skall kunna växa fram starkare och lyckligare. Vad skall vi kunna göra för att förbättra villkoren för vår ungdom på landet?

Nu då de stora gårdarnas dominerande betydelse tyvärr tycks vara förbi och det därför blivit så ont om samlingsplatser är den första önskan som inställer sig: en hembygdsgård. Den första förutsättningen för att något skall bliva gjort är ju att ungdomen har någon stans att samlas, någonstans där de kunna känna sig hemma. Här byggs så mycket hem av allehanda slag för sjuka och klena, och halta och lytta, det är på tiden att det också sörjes för det unga friska släkte som skall taga hand om landet en gång och att de kunna beredas möjligheter till rotfasthet i sin hembygd.

All ledning av människor fordrar framför alt – och detta gäller väl i allra högsta grad ungdomen – goda ledare som har vilja och kraft att föra igenom ett program. Det fordras nutilldags inte bara snälla och intresserade människor, som av humanitära skäl åtaga sig en sak utan folk som med hull och hår, med entusiasm och uppoffring tar sig an sin uppgift.

Kunskap är makt. Vi måste bygga skolor som kan ge vår ungdom vetande. Tiden rider så fort i våra dagar och nyheterna på agrikulturens område äro många. Vetenskapens rön måste för att bära frukt komma till användning i det praktiska arbetet ute på åker och äng, bland djur och i skog. Och det är genom skolorna och ungdomen som de nya lärdomarna skola komma landet till godo. Man vill alltså önska fler lantmannaskolor och åtminstone någon föreningsskola.

Slutligen några ord om våra ungdomsorganisationer. Det synes mig lyckligast, ja, kanske nödvändigt att ungdomens föreningar och sammanslutningar äro självständiga och opolitiska. De måste vara oberoende organ med ett ändamål: ungdomen och dess fostran. Men det gäller också att här inte växer upp en hel flora av föreningar för ungdomen. Det är bäst om en eller ett par föreningar kunde få hand om ungdomen. Det är bäst om en eller ett par föreningar kunde få hand om ungdomen i vårt land. Det synes mig som ett nationallyte detta, att så fort som något inom en förening inte passar, så skall man genast vara färdig att bilda en ny organisation i stället för att försöka göra om vad som brister i den gamla.

Det är väl lätt att önska en massa saker, medan an behagligt låter sig gunga över vattnet en sommarkväll. Det är lätt att säga tulipanaros, men gör det! En verksamhet av vad slag det vara månde kostar pengar. Och det är på dessa det kommer an i sista hand. För att förverkliga planer måste det finnas medel. Jag är medveten om detta, medveten om att det har sina svårigheter, men finns bara viljan hos vår ungdom och hos oss själva, som önskar göra något för landsbygdens folk, kunna all svårigheter övervinnas.

Finis

Avskrift: Pia Andersson.

Sidan först publicerad 2015-06-20.