Du är här: Skip Navigation Links > FOLK > Släktutredningar > Taubenfelts på Näs
GÄSTBOK

Taubenfelts på Näs

En släktutredning av Björn Bergström

nder några decennier på 1600-talet var släkten Taubenfelt på Näs mycket inflytelserik i Rö, och har lämnat många spår efter sig i arkiven. Det började med att justitieborgmästaren (och värdshusvärden på "Gyllene Solen" på Bennickebrinken) i Stockholm Hans Nilsson Bennick 1624 fick Näs i förläning av Gustaf II Adolf för okända meriter. Förläningen innebar att han fick rätt till skatten från de båda hemmanen i Näs' by, men några år senare köpte han även marken och lät avhysa bönderna i byn. Greve Gabriel Oxenstierna på Mörby protesterade mot förläningen, men även hans makt hade tydligen begränsningar. Oxenstierna köpte sedan Molnkulla och de flesta gårdarna i den södra delen av socknen och bildade ett annat säteri, som efter hans dotter fick namnet Beateberg.

Hans Nilsson lät bebygga Näs till säteri, vilket måste betyda att han trots sitt vardagliga namn blivit adlad. Vanliga dödliga fick nämligen inte äga frälsejord, och ett säteri var ett frälsehemman som bebyggts med en ståndsmässig bostad och därför fick fler skattelättnader än vanliga frälsehemman.

Högadelns säterier blev ofta bebyggda med slottsliknande huvudbyggnader, men lågadeln försökte komma undan så billigt som möjligt. Den huvudbyggnad Hans Nilsson lät uppföra var säkert inte alls lika stor och vacker som den nuvarande, som är 150 år yngre.

Jordeböckerna visar att Hans Nilsson efter hand köpte en rad gårdar i Rö "till frälse" som det hette och 1631 står han som ägare till Näs, två gårdar i Väsby, en gård i Härsby, Härsby utjord, en gård i Risby, en i Ticksta, Byle, Mälby, Eke, Nibble, Ösby och Lisinge.

1636 har han köpt till ytterligare en gård i Risby, men det är inte solklart om han ägde jorden eller bara skatterätten till alla dessa gårdar. Antagligen var han i alla fall den störste jordägaren i Rö, innan Oxenstiernorna börjat köpa upp resten av socknen. Det här kostade naturligtvis en hel del pengar, han lånade en del ur kyrkokassan i Rö, men också 1000 daler av Storkyrkan i Stockholm, en skuld som skulle göra sig påmint långt efter hans död.

Hans Nilssons familj

Hans Nilsson var först gift med Brita Karlsdotter, dotter till hovkamreraren Karl Kristoffersson och hans hustru Anna Nilsdotter. Brita dog ganska ung omkring 1626, och Hans gifte om sig med Sigrid Simonsdotter, dotter till hovapotekaren Simon Berchelt. Det ser ut som om Sigrid var halvsyster till Brita, för Anna Nilsdotter gifte omkring 1602 om sig med Britas far. Jag trodde inte att man fick gifta sig med (halv)svägerskor på den tiden, men de kanske fick dispens. Anna Nilsdotters far och bror ägde förresten Båtmanby omkring år 1600, så släkten hade kopplingar till Rö redan då.

Det här är en tid nästan 100 år innan det blev någorlunda ordning på kyrkböckerna, så det är svårt att hitta pålitliga uppgifter om de inblandade. Det finns en del sekundära källor, som trägna forskare har skrivit ihop genom tiderna; en del för rätt länge sedan, och somliga av dem har inte brytt sig om att tala om var de hittat sina uppgifter. Som tur är (åtminstone ur släktforskarens synvinkel) verkar Taubenfeltarna ha varit ett särdeles grälsjukt släkte, så det finns mycket att hämta i domböckerna och domkapitlets arkiv.

Vi har bara födelseår på ett av Hans Nilssons barn, så det är inte lätt att avgöra vem deras mor var. Gustav Hansson, som vi skall höra mer om, bör ha varit den äldste sonen eftersom han sedermera tog över Näs gård. Hans bror Hans Hansson var född 1624 och måste därför ha fötts i det första äktenskapet. Eftersom Brita dog så ung är det sannolikt att de två döttrarna, Anna och Ursula, var döttrar till Sigrid. Sigrids testamente favoriserade också Ursula, vilket gör det ännu något mer sannolikt.

Anna gifte sig med en Gabriel Olofsson och Ursula med kyrkoherden Per Davidsson (eller Davidi) Hwitting i Biskopskulla. Båda dessa herrar skulle låta höra talas om sig i samband med affärerna i Rö.

Sigrids trassliga affärer

Hans Nilsson var ju död sedan 1639 och styvsonen Gustaf fortfarande utomlands, så det var "hustru Sigrid" som styrde och ställde på Näs i många år. Hon fick det litet magert när mannen dött, lånade pengar av kyrkan hela 1640-talet och hade inte bråttom att betala tillbaka. Hon kom på kant med komministern, som hette Anders Hielm, som hade hämtat hö och koppar från Näs på uppdrag av greve Horn på Ekebyholm. Men det gick inte att få betalt av greve Horn sade hon, och krävde att komministern skulle betala i stället, och det tyckte Häradsrätten att han skulle. Med tiden skulle hennes relation till Hielm förbättras.

Hon hade pantsatt räntorna 1 från Ösby för ett lån om 200 riksdaler från majoren Hans Cronlood, som bodde i Ösby, men bytte 1651 Ösby mot Väsby som pant. Det verkar hon ha gjort utan samförstånd med Gustaf, för av detta kom ett långt familjegräl och många processer i häradsrätten.

1662 pantsatte hon 120 lod silver (1,6 kilo!) för ett lån på 60 riksdaler från hustru Elisabet i Säby som hon aldrig betalade tillbaka. Häradsrätten värderade silvret till 6 daler kopparmynt per lod - det motsvarar omkring 175 riksdaler, så Sigrid bör ha fått en del tillbaka när hustru Elisabet tog hand om panten.

1663 betalade bonden i Ösby henne räntan för Ösby - han visste inte om att Sigrid pantsatt räntorna - men Sigrid behöll pengarna i alla fall. Likaså tog hon hand om räntan från Väsby - fast hon satt den i pant för lånet från Cronlood!

En lysande karriär

Sonen Gustaf blev 1640 utnämnd till kanslist "vid det Westfaliska fredsverket", den mångåriga förhandling i Osnabrück och Münster som 1648 ledde till att det 30-åriga kriget äntligen tog slut. De första fem åren gick dock åt till att framföra krav på rangordning och annat trams mellan delegaterna, så det var inte förrän den svenske fältmarskalken Lennart Torstensson (som för övrigt ägde Ortala bruk) vunnit en stor seger över den kejserliga armén vid Jankow i Tjeckien 1645 som stormakternas delegater bekvämade sig att komma.

1647 blev Gustaf utnämnd till legationssekreterare och han var den som fick föra hem det undertecknade fredsavtalet till Sverige. För den "bragden" blev han adlad 8/11 1648. Hans nya efternamn blev Taubenfelt och hans adelsvapen visade duvor (fredsduvor, förstås), kronor och palmblad.

Taubenfelts vapen från Riddarhuset

Släkten Taubenfelts vapen, som hänger i Riddarhusets samlingssal.

Han gifte sig under tiden i Tyskland med Lucretia Clara von Knäsebeck, som kanske kom just från Osnabrück. De fick minst fem barn, sönerna Gustaf (d y) och Hans Kasper, och döttrarna Lucretia Clara, Maria Kristina och Maria Eleonora. När och var de var födda tiger källorna om. Hur som helst kom familjen hem till Sverige och Rö 1650 och Gustaf började genast sätta spår i arkiven.

Det var Gustaf som skänkte den första kyrkboken till Rö kyrka, deltog i sockenstämman, skänkte en silverkanna till kyrkan till minne av hans 10 år i utlandet och betalade nattvardsvin. Han kastade sig omedelbart in i karusellen kring gårdsköpen och köpte halva Väsby (jorden kanske, familjen hade nog redan skatterätten). Året därpå begärde han att köpet att återgå, vad som nu blev fel. Han kom omedelbart på kant med komministern Andreas Hielm och lyckades få honom suspenderad en tid.

Vid hemkomsten från Tyskland blev Gustaf utnämnd till Kunglig sekreterare och fick flera prestigefyllda uppdrag. Efter freden med Danmark i Roskilde 1658 avkrävde kung Karl X Gustaf de danska godsägarna i Skåne en trohetsed, som få av dem ville avlägga. Då utsågs Gustaf Taubenfelt att organisera konfiskationen av alla tillgångar från dem som inte avlagt trohetseden, vilket han genomförde effektivt, hårdhänt och med betydande inkomster för egen del. I Skåne är han ungefär lika populär i åminnelse som Karl XI, dvs inte alls.

Gustaf stod högt i kurs hos de styrande i Stockholm under 1650-talet; han fick flera nya gårdar förlänade, t ex Libby i Danderyd och Stjärnholm i Roslags-Kulla, men de förläningarna var, enligt den besynnerliga rutin som drottning Kristina skapat,"på expektans" dvs. de var redan förlänade till någon annan, och fick tillträdas först sedan den dåvarande innehavaren och hans arvingar dött! Gustaf såg aldrig röken av några inkomster från de här förläningarna. I mitten av 1650-talet började tydligen pengarna att tryta för Gustaf, han sålde Ösby till Malkolm Hamilton, men det hindrade honom inte från att kräva in skatten från den sålda fastigheten långt senare.

Arvsskiftet efter Hans Nilsson gjordes i februari 1651, och det finns anteckningar som antyder att Gustaf inte var helt juste mot sina syskon (eller möjligen halvsyskon). Vem som ägde vad efter arvsskiftet verkar ha varit rätt oklart. 1661 köpte han ut sin styvmor och svågrar (dvs. egentligen sina systrar) ur Näs, kanske kom inkomsterna från Skåne väl till pass. Men lika fullt fick Malkolm Hamiltons son Hugo lagfart ("fasta") på Ösby och Eke för att Gustaf inte betalt sin skuld, som då stigit till 1481 riksdaler plus 12% ränta.

Osämjan med Andreas Hielm

Gustafs motvilja mot Andreas Hielm ledde till att domkapitlet utsåg prosten i Länna att medla. Det blev ett möte i Länna prästgård 30/6 1651 där Gustaf förklarade att Hielm hade umgåtts alltför mycket med hans styvmor och givit henne råd till Gustafs nackdel, så Gustaf krävde att Hielm skulle flyttas till någon "aflägsen ort". Sigrid sökte då upp prosten i Länna den 8 augusti och försökte beveka honom - herr Andreas var den enda människa hon kunde rådgöra med, sade hon. Prosten sade att visst hade hon flera, svärsönerna Gabriel Olofsson och Peder Rialius, och förstås kyrkoherden Olaus i Rimbo, men Sigrid sade att visst var de kloka och ärliga, men inte när hennes intressen stod på spel.

Andreas Hielm stämde Gustaf till häradsrätten, men Gustaf (liksom alla andra adelsmän) såg det under sin värdighet att inställa sig i häradsrätten, och den här gången skickade Gustaf inte ens ett ombud, så Andreas fick häradsrättens intyg på att Gustaf vägrat infinna sig. Det kan ha varit det som fick domkapitlet att ta Andreas parti, för sedan han skrivit till domkapitlet och bett om ursäkt för bråket blev han befordrad till kyrkoherde i Vätö församling.

Familjens ekonomiska problem förvärras

1663 kom tre allvarliga män från Storkyrkan i Stockholm till tinget och krävde familjen Taubenfelt på de 400 daler som inte betalts tillbaka av Hans Nilssons lån från 1637. Häradsrätten dömde att Gustaf skulle betala skulden.

Familjen Cronlood var också inblandade i de trassliga affärerna kring räntan från Ösby. Jag har inte lyckats reda ut på vilka villkor de bodde på Ösby, som ju verkar ha ägts av familjen Hamilton, men den som fick ta upp tvisten med Gustaf Taubenfelt hette Lars Falk, en löjtnant som var gift med en av Hans Cronloods döttrar.

1663 hade Lars Falk lämnat in en besynnerlig skrivelse, undertecknad av flera personer i Rö, där det sades att Taubenfelt ensam haft hand om Cronloods efterlämnade papper (och alltså kunnat undanröja skuldebrev och annat). På sommartinget 1664 anklagade Gustaf honom därför för ärekränkning, han hade minsann inventerat pappren tillsammans med andra och därefter förseglat och låst in dem i en kista. Nyckeln och kistan hade sedan blivit kvar på Ösby. Gustaf visade upp intyg att inventeringen gått rätt till och Lars Falks vittnen började få kalla fötter. Kistan togs nu fram, och det visade sig att en del sigill var brutna och skuldebrevet som handlade om Ösby räntor saknades. Lars Falk fick lova att skaffa fram de saknade pappren till nästa ting.

Historien fortsatte på sommartinget 1665, då Gustafs ombud från Stockholm krävde att Lars Falk skulle dömas för ärekränkning och betala skulder som Cronlood skulle ha haft till Sigrid. Falk visade upp ett kvitto från Sigrid daterat 1651, men eftersom det bara var en avskrift godkändes det inte av rätten utan Falk skulle visa upp originalet. Originalet kunde han inte hitta, men däremot återkom han med två intyg från folk som hört Sigrid säga att hon bränt upp det! Hur fick hon tag på det om inte i Cronloods efterlämnade handlingar? Till sist dömde rätten att Falk inte kunde anses ha förolämpat Gustaf och underkände åtalet.

1665 och 1666 fick Gustaf tre uppbud 2 på Näs, Risby, Väsby och Härsby, men Sigrid och mågen Gabriel Olofsson protesterade mot detta. Köpehandlingarna var bara kopior och Gustaf sades till att visa upp originalen innan han fick fasta. Svenonius' domboksavskrifter slutar 1670, och innan dess hade Gustaf i alla fall inte visat upp några original. Han fortsätter att stämma Hamilton till tinget nästan varje år, men deras ombud får ingenting uträttat - oftast underkänner de varandras fullmakter, och så blir ingenting av. Hugo Hamilton blev för övrigt utnämnd till irländsk lord och flyttade från Sverige 1662 och representerades på tinget av en Tomas Hamilton.

När häradsrätten skall sammanträda den 10/9 1669 får de veta att Gustafs ombud i Hovrätten beskyllt hela häradsnämnden för att ha varit fulla på förra tinget, och då har han gått för långt. Det var domaren Mats Rasmusson i Darsgärde, Mats Sigfridsson i Syninge, Jakob Matsson i Härsby (Rö), Per Andersson i Norrby, Erik Jonsson i Mälby (Skederid), Mats Andersson och Anders Andersson i Finnby, Erik Persson i Mjölsta, Per Larsson i Söderby (Rö), Erik Mickelsson i Väsby (Rö) och Per Bengtsson i Darsgärde som var de anklagade - tunga namn i bygden på den tiden.

Nämnden vägrade först att sammanträda överhuvud taget, sedan blev de övertalade att behandla de ärenden som inte berör Gustaf. Efter den dagen avvisade Sjuhundra häradsrätt alla ärenden som har med Gustaf Taubenfelt att göra; de hänvisar till att de är parter i målet och därför inte kan döma i de ärendena. Det blir alltså tvärstopp i tvisterna kring Ösby, Eke och Väsby och ingenting händer före 1670 då domboksavskrifterna slutar. Hur det sedan gick mellan Taubenfeltarna, Hamiltons och Lars Falk vet jag alltså inte; men vem som än vann så var det bara för några få år - Karl XI:s reduktion skulle krossa de sista resterna av Taubenfeltarnas imperium i Rö och även Ösby drogs in till kronan.

Familjegräl

Redan vid arvsskiftet efter Hans Nilsson 1651 såddes fröet till en familjefejd som skulle pågå i nästan trettio år. Gustafs bror, ryttmästaren Hans Taubenfelt, klagade senare på att han på grund av ungdom och oerfarenhet (han var 27 år) lurats att skriva under arvsskiftet och inte fått sin rättmätiga andel. Hans bodde åtminstone tidvis på Näs, syskonen klagade nämligen på att han tog för sig av allt och ville driva Sigrid från gården.

1656 lånade Hans Taubenfelt 200 tunnor mjöl av Gabriel Bengtsson Oxenstierna på Mörby (vad skulle han med 200 tunnor mjöl till?) och satte sin del av Näs i pant för skulden. Samma mängd mjöl plus 10 procent skulle lämnas tillbaka efter ett år, men det gjorde han inte. Efter sex år tröttnade Oxenstiernas son på att vänta och stämde Hans till tinget, där Hans påstod att han aldrig fått mjölet. Häradsrätten dömde då panten förverkad, särskilt som Oxenstierna fått tre uppbud på den redan 1657 och 1658. Hans protesterade förstås, men tvisten hade ännu 1670 inte lösts.

Hans stod också i konflikt med bönderna på Näs och stämde dem för saker som kan tyckas rätt små - en av bönderna hade haft sönder ett fiskeredskap för Hans och fick i sinom tid böta för det. Men det var först efter Gustafs död som familjegrälet verkligen blossade upp

Gustafs död och vad som sedan hände

Gustaf dog 1674 och blev nedsatt i familjegraven i koret i Rö kyrka. I augusti samma år dog hans son Gustaf d y och ett par år senare hans andra son Hans Kasper, och därmed var släkten Taubenfelt utdöd på svärdssidan (brodern Hans var inte adlad, trots att han kallade sig Taubenfelt). Det mest makabra inslaget i släktens historia är att man inte satte igen graven på 17 år! 1675 skrev kyrkoherde Nicolaus Kjällman in i sina ordningsregler att Gustafs lik, som satts in i kyrkan utan hans vetskap, snarast skulle begravas. 1691 fick grevinnan Katarina Oxenstierna häradsrättens dom på att hon fick bygga en egen bänk i koret, men det kunde inte ske "för den stank som af dhe döde kroppar der upstiger". På 14 år fick kyrkoherde Källman inget gjort åt saken (han dog 8/7 1688), och sedan tog det tre år till innan hans efterträdare Ture Unander till sist skrev till domkapitlet om saken. Hela historien har karaktären av en skräckfilm; man undrar hur de stod ut och vad det var som gjorde det så omöjligt att sätta igen graven!

1674 dog också kyrkoherde Hielm på Vätö, Gustafs gamle vederdeloman, och ungefär samtidigt kyrkoherde Per Hwiting, Gustafs svåger i Biskopskulla. Gustafs hustru skrev till domkapitlet och vädjade att hennes svägerska Ursula skulle bli konserverad 3 av någon lämplig prästman. Även Ursula skrev och bad om hjälp från domkapitlet, och så småningom blev hon faktiskt omgift med den nye kyrkoherden i Biskopskulla, Petter Rialius.

Sigrids testamente

En tid före sin död i februari 1679 lät Sigrid sätta upp sitt testamente, som bevittnades av kyrkoherden Nikolaus Källman och komminister Erik Bergius. I huvudsak innebar det att Näs skulle tillfalla Ursulas son, regementskvartermästaren Hans Hwitting, som var gift med Maria Schütz, Andreas Hielms änka. När släkten samlades på Näs för Sigrids begravning 9/3 1679 blev det ett sådant gräl om testamentet att den nye kyrkoherden i Vätö skickades dit för att rapportera till domkapitlet vad det rörde sig om. Det blev gräl igen, och nu lade sig studenten Erik Åkerskog från Uppsala i grälet och klandrade Rialius för att han uttryckte sig obehärskat mot Gustafs änka. Åt det fnös Rialius och sade att han knappast var rädd för Åkerskog.

Gustafs änka skrev ett klagobrev till domkapitlet mot Rialius, Källman och Bergius, och stämde dessutom Källman och Bergius till tinget. Hon hävdade att Sigrid varit dement när hon skulle ha skrivit testamentet och att Källman och Bergius skulle därför medvetet ha bevittnat ett ogiltigt testamente. Hon påstår också att Hans Hwitting förfalskat ett pantbrev och lurat Sigrid att skriva under det. Hon anklagar Källman för att ha trolovat Hans Taubenfelt med en gift kvinna och vigt Hans Hwitting och Maria Schütz innan hon avvittrat 4 sina styvbarn.

Källman och Bergius blev naturligtvis ursinniga och skrev ett försvarsbrev med många bilagor till domkapitlet, där de tillbakavisar alla anklagelserna. Sigrids goda förstånd på ålderdomen intygas både av dem och allmogen i Rö. Det pantbrev det talas om visar sig vara bevittnat även av Hans Taubenfelt; pantbrevet var till hans nackdel som arvtagare efter Sigrid, så han hade verkligen ingen anledning att bevittna det om det var förfalskat. Hans Taubenfelt blev också minst sagt upprörd över beskyllningen att vara olagligt gift och skrev ett eget argt brev till domkapitlet. När det gällde Maria Schütz så hade hon själv inga barn med Andreas Hielm, och hans enda arvtagare var dottern till en son i ett tidigare äktenskap och henne hade Hielm noggrannt och generöst försett med pengar på banken. Resten av sina tillgångar hade han skriftligen testamenterat till Maria.

Domkapitlet kallade in parterna till Uppsala, men Lucretia lämnade återbud. Annandag pingst 1679 kom det sedan till ett uppträde i Rö kyrka som ansågs så upprörande att det anmäldes både till häradsrätten och domkapitlet. Hans Taubenfelt satt redan i Näs' bänk i kyrkan när Lucretia Clara och hennes handgångne man Erik Åkerskog kom in i kyrkan. När hon fick se Hans viskade hon en stund med Åkerskog, som sedan går över till Hans bänk medan prästen är vänd mot altaret och knuffar ut Hans ur bänken medan han väser fram hotelser. Det här var naturligtvis ett oerhört tilltag, och Hans nämnde sig vittnen bland kyrkobesökarna efter gudstjänsten. Häradsrätten hänvisade målet till Domkapitlet, som utsåg prosten i Närtuna att utreda saken. Hans nöjde sig inte med det, utan kontaktade också Landshövdingen och skrev fler brev till Domkapitlet.

Här upphör spåren efter Taubenfeltarnas bråk i Domkapitlets arkiv. Hans Hwitting fick uppenbarligen rätt i tvisten om Näs, för han står som ägare i 1680 års jordebok. Han fick dock inte njuta av sin seger så länge. I januari 1682 hade reduktionskommitterade hunnit fram till Näs, där man raskt konstaterade att Hwitting var ofrälse och drog in säterifriheten 5. 1683 tog man ett steg till och drog in skatterätten till Kronan - Karl XI hade ju drivit igenom lagar som gav kronan rätt att ta tillbaka allt som någonsin tillhört kronan - och det hade ju skatterätten till Näs gjort. Gården gjordes till rusthåll under Livregementet till häst, vilket innebar att Hans Hwitting i och för sig slapp skatt, men i gengäld skulle han hålla en ryttare och all hans utrustning. Hans Hwittings tid som rusthållare blev dock kort, han dog den 22 april 1685 och begravdes i Rö kyrka i samma grav som hustrun Maria, som dött i november året före.

Clara Lucretia von Knäsebeck flyttade till Stockholm efter Gustafs död, flera av hennes brev till domkapitlet är daterade där. Hon dog 1686, och är antagligen begravd någonstans i Stockholm. Hans Taubenfelt levde till 1698, förmodligen även han i Stockholm. Gustafs dotter Lucretia Clara gifte sig med en Johan Myrstedt; de dog båda i pesten 1710. Den andra dottern Maria Kristina gifte sig med Bengt Tungel, men om hennes vidare öden vet jag ingenting. Den tredje dottern, Maria Eleonora, var gift först med Nils Rappe och sedan Didrik Becker och dog 1698.

I Katarina Oxenstiernas brev till domkapitlet står att tre av Gustafs barn låg i hans grav 1691, men i så fall var det tredje barnet ett jag inte känner till.

Här kan vi sätta punkt för Taubenfeltarnas historia i Rö - upp som en sol och ned som en pannkaka frestas man att sammanfatta familjens öden. Eller, om man vill vara litet mer högtidlig, "Sic transit gloria mundi". 6

Anmärkningar
1) Med "räntan" menade man på den här tiden den skatt som ett hemman skulle betala. Räntan var oftast en viss mängd spannmål, fläsk och andra produkter; hur mycket det var står noga redovisat i jordeböckerna. Det märkliga var att rätten till räntan kunde köpas och säljas utan att man köpte hemmanets jord och byggnader.
2) Uppbud kallades den proceduren att en transaktion som hade med fast egendom att göra måste annonseras på tre ting innan man kunde få lagfart ("fasta") på affären. Meningen var att om någon ansåg sig ha bättre rätt till egendomen (t ex bördsrätt) så skulle de hinna protestera.
3) Att "konservera" en prästänka innebar att man gifte sig med företrädarens änka. Annars blev hon och barnen utsparkade ur prästgården efter att "nådeåret" gått, och fick klara sig bäst de kunde. Domkapitlets arkiv innehåller mängder av böneskrifter från prästänkor. I bland gick det illa, som med Nikolaus Källmans änka Kristina Schoberg, för efterträdaren Ture Unander var redan gift och ville inte låta henne bo kvar i prästgården.
4) Innan man fick gifta om sig skulle barnen ha ut sitt arv efter den avlidna maken, vilket kallades avvittring. I bland står långa redogörelser om avvittringen i vigselböckerna, det var tydligen kyrkans sak att se till att det blev gjort.
5) Säterier slapp en rad pålagor som drabbade vanliga frälsehemman, om de inte låg inom en mil från ett säteri som hade samma ägare - det kallades "frihetsmilen". Om de också gränsade till säteriets mark slapp de skatt till kronan helt och hållet, det kallades att de låg inom säteriets "rå och rör".
6) "Så förgår denna världens härlighet"

Källor
J.A. Almqvist: "Frälsegodsen i Sverige", del I, Stockholm 1931
Gabriel Anrep: "Svenska adelns ättar-tavlor", Stockholm 1858-1864. (http://runeberg.org/anrep/)
Herman Hofberg: "Svenskt Biografiskt Handlexikon", Stockholm 1906 (http://runeberg.org/sbh)
Riksarkivet: "Svenskt Biografiskt Lexikon", Stockholm 1917 - (http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Start.aspx)
Olle Salin: "Hovkirurgen Balthasar Salinus och hans släktkrets", Släkt och hävd 2004:1 (http://www.sahlinska.se/pdf-filer/balthasar_salinus_soh.pdf)
Nils Sundelius: "Sjuhundra härads domböcker 1601-1651", Norrtälje 1984
Nils Sundelius: "Sjuhundra härads domböcker 1660-1670", Stockholm 1997
F.U. Wrangel: "Stockholmiana", Stockholm 1912 (http://runeberg.org/wrangsto/)

Jordeböcker för Uppsala län, spridda år från 1631 (http://www.svar.ra.se/)
Ministerialbok för Rö församling, vol. LIa:1 (http://www.arkivdigital.se/)
Roteringslängder för Uppland, spridda år från 1624 (mikrokort från SVAR)
Uppsala Domkapitels handlingar, vol. EV:10:1 (http://www.svar.ra.se/)
Uppsala Domkapitels handlingar, vol. EV:107:1 (http://www.svar.ra.se/)

Sidan först publicerad 2013-02-09, senast uppdaterad 2013-07-06.