Du är här: Skip Navigation Links > PLATSER > Detaljstuderade platser > Kolboda
GÄSTBOK

Kolboda

olboda nämns i husförhörslängden 1761, men ingen är antecknad som boende där. Kanske det var alldeles nybyggt då eller bara planerat? I en ägomätning på Beateberg 1774-75 stod bland annat att södra skogen på Bolby hade brunnit år 1758-59 och att där nu växer lövsly. Har vi där förklaringen till namnet?

Kolboda i 1774 års karta

Kolboda i 1774 års karta. I beskrivningen till kartan sägs att 'Kolboda är ett nytt torp på Bolby skog som brukas av torparen Jan Ersson, som därför utgör till herrgården 1 dagsverke i veckan...'.

De första som bodde på Kolboda verkar i alla fall vara Johan Andersson med hustru Catharina, som är antecknade här 1773, men samma år flyttade de till Kårsta. Johan och Catharina hade döttrarna Margareta, Christina och Catharina, men de har redan flyttat hemifrån 1773.

1775 flyttade så den ovan nämnde Johan Ersson in med sin hustru Anna Brita Andersdotter. De fick 1775 sonen Johan, antecknad som född på Kolboda och 1778 dottern Brita, som står som född i Bolby. Det verkar vara så att torpet Kolboda inte riktigt har ett inarbetat namn ännu. Familjen får 1778 sällskap av Nils Andersson, som var ogift, men med barnen Anders och Catharina (Nils bor även, under samma period enligt husförhörslängden, på Lilla Gälsby med hustrun och barnen. Svårbegripligt!)

Mellan 1780 och 1781 (i skarven mellan två husförhörslängder) försvinner både Johan Ersson, hans hustru, alla barnen och dessutom Nils Andersson och hans barn från Kolboda och i stället bor nu här Mats Andersson med hustru Anna Runblad och två söner, Olof och Anders. Dessa är försvunna 1791 (i skarven mellan två husförhörslängder igen!) och nu bodde på Kolboda Per Ersson med sin hustru Brita Ersdotter, som något oväntat bor kvar även när nästa husförhörslängd börjar. Fram till 1806 har Per och Brita inte fått några barn.

De bodde kvar till 1816 då Jan Andersson, son till torparen Anders Andersson på Skärvik, tog över marken, men bodde kvar på Skärvik enligt husförhörslängden. Jans hustru heter Anna Larsdotter och år 1819 föds, på Skärvik, deras olycksalige son Anders. År 1826 flyttar familjen till Kolboda och här föds deras tredje son Carl. Jans pappa Anders flyttar också med från Skärvik. I husförhörslängden har prästen skrivit att pappa Anders, sonen Jan och sonsonen Anders, 12 år, alla läser bra och att de dessutom kan båda katekeserna bra. Inget vanligt omdöme! Pappa Anders dör 1833, men resten av familjen bor kvar, yngste sonen Carl är död. 1835-39 alla bor kvar på Kolboda, men sonen Anders, tonåring, har nu tappat intresset för katekeserna och kan dem bara försvarligt medan lillebror Erik nu visar framfötterna i både läsning och katekeskunskap.

Den 15 februari 1843 händer det förskräckliga! Mor Anna sitter och spinner i köket när äldste sonen Anders kommer hem från sitt arbete som dräng i Kullunge. Anders tog ned en laddad bössa från väggen, bössan small av och ”genomsköt moderns liv där hon satt bredvid och spann” står det i husförhörslängden. Anders fick dock inget straff för olyckan och flyttade så småningom till Riala. Brodern Erik flyttade hemifrån i samma veva och fadern Jan Andersson tappade antagligen lusten, för en ny torpare tar över Kolboda 1844. Jan Andersson bor kvar som arbetskarl till 1846 då han flyttar till Vik, och då hade familjen haft hand om Kolboda i 30 år.

Den nye torparen hette Lars Jonsson, hustrun Carolina Andersdotter och 1845 föddes dottern Johanna Sofia och 1849 dottern Christina Ulrika i Kolboda. De flyttade 1851 och då kom näste torpare, Erik Larsson och hustrun Charlotta Lindqvist som bodde kvar till 1854 då näste torpare Carl Ekman kom dit med hustru och två barn. De följdes 1857 till 1859 av torparen Carl August Lindvall med hustrun Ulrika Gustavsdotter, men där tar Kolbodas historia slut, för efter 1860 finns inga antecknade på Kolboda.

Torpets historia spänner alltså över omkring 85 år, inte så illa i sammanhanget. Den 15/5 2014 var vi där och hittade flera stengärdesgårdar, en kulle som antagligen döljer skorstensstocken och en mängd tegelskärvor, som vildsvinen grävt fram åt oss.

Forskning och text: Ann Britt Bergström. Sidan först publicerad 2014-05-14, senast uppdaterad 2014-05-15.