Ett utdrag ur familjekrönikan ”Chrœnica Jamais”
skriven av Guy Jamais, Lohärad
HANS HANSSON OCH KARIN ANDERSDOTTER
Hans Hansson (X 309) mf fm mf mf f
Karin Andersdotter (X 310) mf fm mf mf m
Hans liv som ung
Det var den 17 augusti 1722. Den dagen föddes Hans Hansson i Täby by, Husby Lyhundra socken
i Roslagen. Hans föräldrar var bonden Hans Andersson och hans hustru Anna Matsdotter
(XI 617-618).
Dopet förrättades två dagar senare – den 19 augusti – i den gamla medeltidskyrkan.
Åtta faddrar ställde upp, fyra av vardera könet: Eric Andersson i Västerlisa och tre
Täbykarlar, bönderna Anders Andersson och Lars Ericsson samt drängen Johan Ericsson,
vidare Hans Anderssons hustru Brita Matsdotter i Gullunge, Per Larssons hustru Karin
Matsdotter, Rasmus Ericssons hustru Kerstin Mårtensdotter samt pigan Kerstin Ericsdotter
– de tre sistnämnda kvinnorna bodde alla i Täby.
Hans döptes i Husby Lyhundra kyrka.
Vid nio års ålder blev Hans moderlös. Anna Matsdotter avled nämligen vid månadsskiftet
april-maj 1731 i Täby.
När han kom upp i ålder började Hans arbeta som dräng på sin fars gård. Det var en
av flera gårdar i Täby som låg i ett uppodlat område två och en halv kilometer söder om
sockenkyrkan.
Karins liv som ung
Karin Andersdotter föddes den 14 juli 1727 i Lundby i den lilla roslagska socknen Malsta.
Hennes far hette Anders Jansson och mor Brita Jansdotter (XI 619-620).
Dopet ägde rum i Malsta den 16 juli, med följande personer som dopvittnen: Per Larsson i Söderby,
Lohärads socken, Mats Jansson i Lundby, drängen Lars i Lundby, klockaren Jan Thuns hustru Maria,
unge Anders Erssons hustru Brita samt pigan Brita i Lundby.
Karin växte upp på gården tillsammans med tre systrar – Marta, Lena och Anna. Och givetvis fick
med tiden göra rätt för sig hemma. Hon blev piga i sitt eget föräldrahem, som brukligt var.
Hans och Karins liv tillsammans
Trefaldighetssöndagen samt 1:a och 2:a söndagarna efter trefaldighet, d v s den 29 maj samt 5
och 12 juni, 1748 lyste det till äktenskap mellan drängen Hans Hansson från Täby, Husby
Lyhundra, och pigan Karin Andersdotter från Lundby, Malsta. Eftersom äktenskap av tradition
ingicks i brudens hemsocken, kungjordes också lysningen från predikstolen i Malsta kyrka.
Själva vigselakten förrättades sedan den 26 juni 1748 – ett par veckor före Karins 21-årsdag.
I anslutning till bröllopet betalade de unga tu vigselskatten eller charta sigill-avgiften.
16 öre silvermynt, d v s det gällande beloppet för ”bondedrängar som tillträda hemmansbruk”,
fick Hans punga ut med.
Vigseln ägde rum i den lilla kyrkan i Malsta.
Så slog de nygifta sig ner i Täby by, ungefär en mil från Karins föräldrahem i grannsocknen.
Den 16 november 1749 fick de sitt första barn, sonen Anders. Den 19 oktober 1753 föddes dottern
Brita. Den 12 mars 1756 fick Hans och Karin sitt tredje barn, sonen Hans (IX 155).
Vid den här tidpunkten satt Hans Hansson redan som ledamot av sockenstämman i Husby Lyhundra.
Förtroendeuppdraget som tolvman löpte på ett år i taget. I stort sett kom Hans att inneha det
uppdraget under resten av sitt liv – med bara ett eller annat års avbrott.
Ordning och reda i Täby
Täby var en förhållandevis stor by. Den bestod av inte mindre än tio bondgårdar, däribland Hans.
Det var inte helt ovanligt att det uppstod trätor bönderna emellan – det kunde handla
om boskap som förvillat sig in på grannens mark, gärdesgårdar och staket som rasade eller
oenighet om gemensamt ägda skogar och ängar.
Det fanns ett behov av regler och rättesnören för att få ordning på relationerna i byn och minska
trätorna. 1762 samlades Hans och de andra elva bönderna för att prata sig fram till en byordning
för Täby.
Det tog sin lilla tid innan de kunde fästa följande på pränt:
”Anno 1762 kommo samtele Byemännen wid Täby enhälligt tilsammans och begärte at följande puncter
skulle dem emellan upsättas til hämmande af den ohägn och oordning, som wid bemälte By
af en och annan föröfwas, hwarwid den brottslige giör sig förfallaren til de böter, som wid
följande puncter kommer at utnämnas. Til ålderman kommo Byemännen öfwerens at wara hwar sit år
eller längre som wid slutet kommer att utnämnas.
1º Så skall Byemännen så snart the af åldermannen bådade blifwa owägerligen komma tillsammans
heller böta när the utan förfall uteblifwa tolf öre Kmt för första gången och sedan dubbelt och
lika fult undergå thet råd, som af Byemännen utsättes, nekar någon häremot och ei fullgör sin
skyldighet, tå skall then sama böta en D Kmt.
2º Den som befinnes, så om åker som äng el annan stängsel hafwa bofällige gärdesgårdar, el grindar
och led och ei them i rättan tid förbättrar skall then samma båta en D Kmt skjer thet skada
thärigenom sen därom tillsagt blifwer; böte tå dubbelt och fylle skadan efter åldermannens wärde.
3° Om någon hafwer okynnes fä af hwad slag thet wara må och det icke fängslar eller agtar att det
bryter heller häfwer sig in öfwer behållne gärdesgårdar, den skall böta en dal Kmt.
4° Får ingen insläppa någre Kreatur uti samfälte inhägnade ägor förr än samtel Grannarne äro derom
ense, och derom tillsagt blifwer. Likaledes skall hwar och en uttaga sine Kreatur, när therom
samrådt och tillsagt blifwer den som härmot bryter böte 1 D.
5° Får ingen göra något skadligt tramp eller bilkast öfwer målforen eller Köra den Krokig in på sin
granne ei el skära och slå öfwer målfår och åfragga. Likaledes får ingen göra hwar anan skada med
tramp på åker el äng, eller göra någon wäg öfwer sin grannes Åker, sedan till sånings uppbrukad är, nödgas någon att göra wäg skall
then samma af honom uppbrukas, bryter någon häremot böte 1 D.
6° Om någon far genom grind led eller annan stengsel och det icke efter sig tillsluter böte 1 Dr
Kmt likaledes om någon nekar att fullgöra sin skyldighet när något hoparbete tarfwas.
7º Om någon hwar annan ofredar med ord eller gierning när något samråd är, den samme skall böta 2
dal. Likaledes om något samråd skulle behöfwas som ej utnämndt är och inte grannarne derom ense
blifwa skal då skje efter högsta Votum.
8º Om någon treskas eller nekar, at undergå förenämnde böterm och dem utgifwa när de af Åldermannen
krefde blifwa, den skall med samfällt kostnad kallas åt Tinget och då undergå det wite, som
HäradsRätten utsätter.
9º Får ingen slå eller skära eller slå och bärga förr än grannar äro derom ense.
10º Om ålderman brister något i sit giöromål skal äfwen böta En dalr.
Allt detta, som ofwan förmält är stadfästa wj med wåre namn och Bomärke.
Matts
Mattsson B Hans Hansson B And. Andersson B
Erik
Tomson B Pär Ersson B Matts Mattsson
B
gl.
Erik Tomsson B Pär Ersson B Pär Mattsson B
u.
Anders Andersson Tomas Ersson B Lars Olofsson
Til ålderman Pär Ersson och dertil behjelplig gl. Erik Tomsson.
Och emedan denna Byaordning fanns tjena till god ordnings bibehållande; ty fann Rätten skjäligt,
till bemälte Byamäns obrotslige efterlefnad den samma i alt öfrigt gilla och stadfästa, dock, at
af 4de puncten deri, någon tredsk och sielfswåldig Granne icke måtte taga sig anledning, at de
öfrige uti betande af samfälte ängar hindra elr förfördela, sådana gemensamme ägors nyttjande
må obehidradt werkställas, då de fleste derom ense äro. Hwarförutan äfen et wite af fem daler
Silfmt, utom ofwan faststäldte böter, warder utsatt för den af Byemännen, som uti denna
Byeordnings efter lefnad och böters godwilliga utbetalande så tredskar, at han förthy måtte till
Rätten inkallas.”
Så långt Täby byordning. Under diskussionerna hade två utsocknes vittnen varit närvarande; det hörde
till. Hans hade själv varit vittne till bystadgediskussioner, 1761 i Kragsta och 1762 i Hållsta,
byar som låg i grannsocknen Lohärad norr om Husby Lyhundra.
1763 ställde han upp som vittne i motsvarande samtal mellan bönderna i Penningby, som låg i just
Husby Lyhundra.
Hans tog också mycket aktiv del i socknens förvaltning. När socknen t ex skulle tillsätta ny
klockare gick Hans tillsammans med nämndemannakollegan Pehr Olsson i god för Carl Fredrik Skog.
Det var den 4 november 1764 som de två ställde upp som löftesmän för Skog.
Bland hattar och mössor i riksdagen
Hans skaffade sig också en politisk position utanför socknen. Inför den riksdag som skulle starta
på nyåret 1765 utnämndes han till riksdagsman, representant för Lyhundra och Sjuhundra härader
samt Väddö, Häverö, Bro och Vätö skeppslag.
Hans tillhörde mösspartiet.
Riksdagen var ingen permanent företeelse. En riksdag kallades bara in när något mycket viktigt
fanns att avhandla – och det kunde gå flera årtionden mellan riksdagarna!
Ett par veckor in på det nya året packade Hans sin trunk och for ner till Stockholm där
riksdagen skulle samlas.
Mitt i vintern kom Hans till Stockholm – som riksdagsman.
Riksdagsarbetet inleddes den 15 januari 1765 med ett upprop. I likhet med andra ledamöter från hela
landet överlämnade Hans sin riksdagsmannafullmakt vid detta tillfälle.
Det visade sig samtidigt att makten hade skiftat ägare i landet. Inom alla stånd hade mösspartiet
fått övervikt gentemot hattpartiet. Särskilt inom bondeståndet, där Hans självfallet ingick, var
mösspartiet mycket dominerande.
Den nya riksdagen fick en starkt ekonomisk prägel och tog sig snabbt an statsverkets och bankens
skötsel. Mössorna drev på och gick ut hårt för att upptäcka missbruk, straffa och rätta – och man
gjorde det med en enorm hänsynslöshet och förbittring, en följd av hattpartiets tidigare
maktmissbruk.
Alla bondeståndets sammanträden hölls i Bondeska palatset.
Bondeståndets sammanträden hölls lämpligt nog i Bondeska palatset.
Så här i början av riksdagsarbetet ägnade man sig mest åt diverse formaliteter. Den 18 januari
fick riksdagsmännen avlägga trohetseden till kung Adolf Fredrik. Emellertid fanns inte Hans med
vid just detta tillfälle – men hade han redan tidigare förklarat kungen sin trohet.
Den 22 januari begav sig en deputation på 24 ledamöter från bondeståndet – i den gruppen ingick
också Hans – till slottet för en visit hos kung Adolf Fredrik och kronprins Gustaf (han som
sedermera blev Gustaf III). Besöket hos majestätet varade i två timmar, mellan klockan 11.30
och 13.30.
Kung Adolf Fredrik, som besöktes av Hans och andra ledamöter av bondeståndet.
Riksdagens egentliga arbete inleddes med val av ledamöter till olika utskott. I samband med detta
utsågs Hans till elektor, valberedare, den 29 januari. Det fanns en elektor för varje län.
Utskottsvalen utföll samtliga till mössornas favör. Det gällde också det mäktiga sekreta utskottet,
som tidigare hade varit hattarnas främsta maktmedel.
Hans blev själv invald i land- och sjömilitiedeputationens utskott den 1 februari 1765. Där blev han
emellertid inte gammal. Den 12 mars lämnade han militiedeputationen och flyttade över till den
förstärkta kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen. Överflyttningen skedde på Hans egen begäran.
Den nya deputationen omfattade 24 ledamöter från bondeståndet.
En kväll tog Hans och en annan riksdagsman, Jonas Jakobsson från Danderyd i sydligaste Roslagen,
en promenad genom det vinterruggiga Stockholm.
Helt plötsligt kom två gardessoldater och började trakassera dem. Knektarna visste av allt att
döma att de två var riksdagsmän. När Hans och hans kollega försökte värja sig mot slagen från de
två soldaterna, utvecklades trakasseriet raskt till ett regelrätt överfall. Spelet började bli så
elakt, att de två parlamentarikerna fann det bäst att fly från platsen. Det gjorde de nu, följda
av soldaternas glåpord.
Givetvis kunde varken Hans eller Jonas Jakobsson acceptera ett sådant överfall. Därför vände sig
de två direkt till landshövdingen Nordenstam och begärde att de två soldaterna skulle bestraffas
för sitt tilltag.
Landshövdingen ställde sig positiv till denna begäran och skred till aktion. Den 14 mars författade
Nordenstam en skrivelse till general von Fersen och krävde att ”bemälte karlar måtte arresteras
och ställas under rannsakning”. Så långt överfallet.
Samma dag, den 14 mars, framlade Hans tillsammans med två andra riksdagsmän från bondeståndet tvenne
memorialer. Den första tog upp kommissionslantmätarna och deras förrättningar. Den andra var ett
förslag att man skulle samla och trycka samtliga lantmäteriförordningar samt att sedan varje kyrka
i hela landet borde förpliktigas att lösa ut ett exemplar av denna skrift. På så sätt skulle all
information verkligen nå ut till folket.
Vid sessionen den 22 mars tog Hans och Jonas Jakobsson åter upp det överfall som de hade utsatts för på
öppen gata tidigare under månaden. De redogjorde i detalj för de två soldaternas angrepp och läste
därefter upp landshövding Nordenstams brev till general von Fersen angående de två slagskämparna.
Hans berättade vidare att fältväbeln vid baron Cederströms kompani – det var vid den truppen
gardessoldaterna i fråga tjänstgjorde – hade frågat om inte riksdagsmännen kunde låta saken bero och
låta regementet självt utmäta nödvändiga straff.
Detta var en så ovanlig förfrågan att Hans nu ville veta hur bondeståndet såg på saken.
Efter en kort debatt fick han till svar, inte helt oväntat, att ståndet inte ville befatta sig med
händelsen. ”Må saken hanteras efter lag”, blev ståndets besked. Då överlät Hans och Danderydskollegan
fallet till den militära rättvisan.
Den 27 mars 1765 tillsatte riksdagen en stor deputation omfattande 250 personer. Dit samlade mössorna
sina yppersta krafter, vilket innebar att även Hans invaldes. Deputationen drog med kraft igång den
största räfst mot en tidigare regim som skådats sedan Carl XI:s dagar. Ingen gren av den tidigare
förvaltningen slapp undan granskningen.
Nu hade Hans varit i huvudstaden i snart tre månader. En dag vid månadsskiftet mars-april fick han
bud hemifrån, med skakande nyheter. Stora delar av Täby – hans hemby – hade blivit lågornas rov i
en förödande storbrand. För att skaffa sig en egen bild av förödelsen hemmavid begärde han att få
ledigt från riksdagsarbetet över påsken. Den 2 april fick han tillstånd att åka hem på ett par dagar,
med tillsägelse att åter infinna sig i riksdagshuset söndagen efter påsk.
Permissioner var annars mycket sällsynta. En riksdagsman skulle befinna sig i riksdagen under hela den
period som riksdagen pågick.
Så Hans tog sig hem till Husby Lyhundra och fick se vad som hade hänt. Innan han återvände till
riksdagen satte han sig och gjorde en ritning över hur det ”nya” Täby skulle se ut…
När han återkom till Stockholm höll riksdagen som bäst på med sin räfst mot det s k Kiermanska
växelkontoret. I början av juni fastslogs att bolagsmännen tillskansat sig mer än sex miljoner
daler silvermynt av statsmedel. Domen blev mycket hård mot de inblandade personerna – livstids fängelse,
böter, förlust av medborgerligt förtroende m m. Hela förfarandet i räfsten var egentligen alltigenom
rättsvidrigt, men riksdagen försökte inte ens ge sken av laga rättegångsformer. Domarna var också
alldeles för hårda. De dömda var utan tvivel skyldiga, men mycket av det de anklagades för var överdrivet
eller t o m osant.
Mitt i denna synnerligen bittra uppgörelse kom ett brev till riksdagen från gardessoldaten Norström. Han
var en av de två som i mars hade pucklat på Hans och hans kollega från Danderyd. I brevet berättade
Norström att han dömts till fängelse på vatten och bröd samt förlust av äran. Brevet var en ren böneskrift.
Norström frågade högaktningsfullt om inte bondeståndet kunde tänka sig att be Kunglig Majestät att
åtminstone inte ta ifrån honom äran.
Ståndet konstaterade ånyo att man inte kunde befatta sig med saken, annat än att överlämna gardistens
böneskrift till de två överfallna riksdagsmännen. Och Hans och Jonas Jakobsson förklarade sig då benägna
att dra ett streck över hela affären och begära nåd för soldaten hos Kunglig Majestät.
Det vanliga riksdagsarbetet fortsatte. Den 5 oktober åkte Hans dock hem till Husby Lyhundra socken på ett
par dagar. Men snart nog var han tillbaka i Stockholm igen.
Han fick tillbringa litet längre tid hemma i samband med julen. Riksdagens juluppehåll varade i mer än en
månad. Den 16 december 1765 lämnade han huvudstaden och kunde ägna sig helhjärtat åt sin familj och sin
gård ända fram till den 22 januari 1766 då riksdagsarbetet återupptogs.
Nu genomdrev stora deputationen, i vilken Hans fortfarande ingick, en av de viktigaste reformerna
i svensk historia – tryckfrihetens införande. Under sin kamp mot hattarna hade mössorna alltid stridit
för tryckfriheten och även i hattarnas led fanns många personer som principiellt anslöt sig till idén.
Sveriges första tryckfrihetsförordning avskaffade censuren för allt utom teologiska skrifter och medgav
rätt att i tryck offentliggöra vad som helst som inte stred mot den evangeliska läran och grundlagarnas
principer, smädade kungahus, ämbetsmän och andra medborgare eller sårade kristlig moral.
Under resten av 1766 fortsatte räfsterna. Samtidigt ökade emellertid motsättningarna mellan stånden,
med adeln å ena sidan och de tre ofrälse stånden – präster borgare, bönder – på den andra. Stämningen
blev allt hätskare och påskyndade, som vanligt, riksdagens slut. Det inträffade den 15 oktober 1766.
Bondeståndets avslutande möte ägde rum dagen därpå. Mötet slöt med att talmannen bad en bön och önskade
alla ledamöterna en lyckosam hemresa. Hela bondeståndet stämde därefter upp psalmen ”Nu tackar Gud, allt
folk, med hjärtans fröjd och gamman”:
Nu tackar Gud, allt folk, med hjärtans fröjd och gamman
För stora ting, dem han gör med oss allesamman,
Den från vårt modersliv av nåd och stor misskund
Så mycket gott oss gjort och än gör varje stund.
Den nåderike Gud, han oss ock här förläne,
Att vi med hjärtans fröjd i frid städs honom tjäne.
Och Herren, stor av nåd, oss vare alltid blid,
Pris vare dig, o Gud, o Fader, Son och Ande,
Högtlovad, store Gud, av oss i allo lande,
Du som av evighet treenig Gud förvisst
Har varit, är och blir, högtlovad först och sist.
Så klingade sången ut... Därefter tog ledamöterna ”under ömt omfamnande” farväl av varandra och därmed
var 1765-1766 års riksdag avslutad, klockan 12.00 den 16 oktober 1766.
Hans återvände hem till gården i Täby by. Under de gångna 19 månaderna hade hans familj inte sett
mycket av honom.
Hemma i socknen återgick han till sin förtroendesyssla som tolvman i sockenstämman. Den hade han haft
jämsides med riksdagsmannaskapet, men utan att kunna göra någonting för sin socken. Nu började hans namn
dyka upp i sockenstämmoprotokollen igen. Med spretig handstil signerade han t ex protokollen från
sockenstämmorna den 23 november 1766 och 25 januari 1767.
Understundom använde han också sitt bomärke vid undertecknadet av diverse handlingar. Det såg ut som ett
kursivt och stiliserat H, där de vertikala strecken nertill var försedda med slängar åt vänster respektive höger.
Hans namnteckning och bomärke.
Vid sockenstämmen den 7 maj 1769 fick Hans förnyat förtroende att vara tolvman ett år till. Det skulle
bli sista gången.
Ett husförhör hemma hos Hans och Karin i Täby.
Drygt ett år senare insjuknade han. Och den 13 augusti 1770 – bara ett par dagar före sin 48-årsdag
– avled bonden, tolvmannen och förre riksdagsmannen Hans Hansson hemma på sin gård. Dödsorsaken var
apostem, d v s varansamling i veka livet.
Den 19 augusti 1770 fördes han till den sista vilan på Husby Lyhundra kyrkogård.
Karins liv därefter
Änkan Karin Andersdotter drev gården vidare med hjälp av sina barn – 21-årige Anders, 17-åriga Brita och
14-årige Hans.
På morgonen den 29 augusti 1775 kallades Karin skyndsamt till en av granngårdarna i Täby. Bondehustrun
Marita Pehrsdotter hade under natten råkat kväva sin drygt två månader gamla dotter. Flickan hade
börjat gråta under natten. Marita hade tagit henne till sig i sin säng och gett henne bröstet.
Sedan hade de båda somnat om. När modern vaknade på morgonen hade hon hittat sin späda dotter död
bredvid sig.
Karin försökte lugna ner den upprörda modern samtidigt som hon sände bud till närmaste ledamot av
sockenstämman. Det var tolvmannen Pehr Olsson i Torvalla, som tog hand om likbesiktningen.
Barnakvävningen fick sitt ”rättsliga” efterspel vid den ordinarie sockenstämman den 10 september 1775.
Bl a inkallades Karin för att berätta hur hon hade upplevt händelsen.
Påföljden för Marita Pehrsdotter inskränkte sig till kyrkoplikt.
För Karin gick livet annars sin gilla gång. Några fler dramatiska händelser slapp hon bli inblandad
i under de år som följde.
Några år senare övertogs gården i Täby av sonen Hans Hansson, som i likhet med far sin också blev
ledamot av sockenstämman – det var han i närmare 20 års tid samtidigt som han upprätthöll befattningen
som kyrkvärd.
Karin bodde givetvis kvar på gården på sitt s k undantag, som brukligt var. Med tiden fick hon också
barnbarn att hålla reda på. Den 29 maj 1781 hade sonen Hans nämligen gift sig med tolvmannen Pehr Olssons
dotter Brita från Torvalla.
I början av maj 1790 insjuknade Karin plötsligt. Den 8 maj avled hon så i ”hastig feber”, 63 år
gammal. Hon begravdes på Husby Lyhundra kyrkogård den 16 maj 1790.
Sidan uppdaterad 2010-03-27