Du är här: Skip Navigation Links > ARKIV > Reportage > Kulturvandring 28/4 2019
GÄSTBOK

Kulturvandringen 28/4 2019

i hade ett strålande väder, fast efter ett tag insåg vi att plus 15 grader inte direkt är sommarvärme. En extra tröja hade inte varit fel. Vi var tio personer varav ett barn- kul! - plus en hund, som deltog i denna årets första utomhusaktivitet.

Sällskapet på väg

Ut i skogen skall vi gå, keps och ränsel på... (Povel Ramel)

Vi samlades hos Stig Liedberg klockan 12 och vandrade sedan upp till hagen mellan Rimbovägen och banvallen mitt för Risby, där vi sedan länge vetat att det låg en jordkällare. Källaren var förstås inga problem att hitta, men den här gången nosade vi runt litet mer än tidigare. Vi sade oss, att ingen bygger väl en jordkällare om det inte finns ett bostadshus också. Platsen har mängder av tecken på att den varit ett torpställe: där finns (förutom jordkällaren) mängder av krusbärsbuskar, ett blommande träd som våra botaniskt kunniga medlemmar just nu försöker att artbestämma - det lutar åt någon körsbärsart, men ingen av våra floror bryr sig om kulturväxter - det finns t ex inget uppslagsord för körsbär i den senaste och största nordiska floran, bara en massa ointressanta gräsarter. Hur tänker de, de där yrkesbotanikerna?

Jordkällaren

Jordkällaren

Men vi hittade något mer spännande: 10 - 15 meter från källaren kunde vi se en rektangulär stensättning, kanske 7 x 5 meter. En husgrund, bestämde vi oss för, fast den är rejält övermossad - kan det vara Risby backstuga, som nämns i husförhörslängderna från 1749 till 1807? Fast det är inte en riktig övertygande träff; om det försvann redan 1807 skulle vi knappast ha några kulturväxter kvar - vi hoppas att mer forskning kan bringa klarhet i det här. Dessutom tror vi inte att backstugor hade prydliga stengrunder - det var nog mest eländiga ruckel som gärna byggdes mot en sluttning för att spara virke för en vägg.

Torpgrunden

Här står vi på den nyupptäckta torpgrunden>

Om man tittar i Riksantikvarieämbetets förträffliga databas Fornsök får man veta att området vi besökte är ett gravfält från sten-, brons- eller järnåldern med RAÄ:s beteckning Rö 34:1 - men hallå! Jordkällare från stenåldern, aldrig i livet! Nej, nog är det en torpbebyggelse från betydligt senare tid men den som byggde det kanske tacksamt använde alla stenbumlingar som redan låg där när de skulle bygga hus, uthus och jordkällare. Nej, det här nog snarare ett torpställe som byggts på en solig plats med utsikt över åkern ned mot Sofielund, där fornlämningen fått bidra med byggnadsmaterial - på den tiden tog ingen Dig i kragen om Du använde runstenar och andra fornlämningar till byggnadsmaterial.

Så vandrade vi vidare ned till banvallen och följde en stig som människor och hästar trampat upp - den borde nästan synas från rymden, så tydlig är den - Stig hade varit där i förväg och snitslat vägen upp i skogen på andra sidan av Långängen, som vi fick veta att den kallas - från Ticksta gärde till Rimbogränsen, någon sade att den är 800 meter lång. I skogen såg det ut som det brukar efter flera vinterstormar - mängder av brutna träd och rotvältor; och det här är visst någon sorts naturskyddsområde, så skogsägaren får inte röja upp; hur kan en myndighet ställa krav på att allt virke måste tas om hand före 1 juli för att stoppa granbarkborren, medan en annan myndighet förbjuder all skogsvård för att de kallar det för "nyckelbiotop".Skönt att jag inte äger någon skog!

Efter en hel del klättrande och krypande kom vi så fram till platsen Peter och Jacob redan rekat - där fanns förstås den rostiga, uråldriga symaskinen, hinkar och en potta! Här kunde vi inte se några ordnade stenrader eller andra tecken på mänsklig aktivitet. Symaskinen stod på ett stenblock intill ett stort stenröse med en grop i mitten, och sedan vi konstaterat att detta var RAÄ:s fornlämning Rö 41:1 ("Runt röse från bronsåldern") kom vi till slutsatsen att symaskinen och det andra nog var lämningar av en sentida soptipp - om man har en bra grop på lagom avstånd från gården kastar man förstås sina grovsopor där! Vi resonerade en stund om det runda röset kunde vara rester av en grund, men kom fram till att så mycket sten aldrig hade behövts till en torpgrund - torpet hade i så fall vilat på en 2 meter hög grund! Så domen blev att det är en förstörd gravhög.

Symaskinen

Den omtalade symaskinen

Tittar man på hur långt vattnet sträckte sig bakåt i historien (titta här) så ser man att stenåldern är för länge sedan och järnåldern är för nyss! Alltså bronsålder, och därför samtida med de stora rösena på berget ovanför Jälnan - som vi berättar om här - då Rö var en skärgård utan förbindelse med Upplands fastland. För vi säger oss, att bronsåldersrösen anlades på höga platser där de kunde ses av alla som seglade (eller snarare rodde) förbi. Och fanns det inget vatten i närheten eller om alla våra nuvarande gårdar låg under vattnet, så varför lägga tusentals arbetstimmar på att bygga ett gravröse på en ö som just stuckit upp över vattenytan? Den enda av de bronsålderstida öarna med nutida bebyggelse på (i sig ett vittnesmål om en lång historia) är just där Risby ligger. Det här är ett tungt argument för att hävda att Risby är den allra äldsta byn i Rö. Det finns ju också ett gårdsgravfält i Risby, men det är nog en senare historia. Så trevligt att vi fick sätta oss in i den här historien.

Vilopaus

En välförtjänt vila innan vi drar hemåt

Text: Björn Bergström, foton: Jacob Erixson, Peter Gropman och Björn Bergström Sidan först publicerad 2019-04-30, senast uppdaterad 2019-05-08.