Begreppsförklaringar

är man läser om gårdar och torp förr i tiden stöter man på en mängd ord som inte används längre och det därför inte alltid är självklart vad de innebär. Det här avsnittet försöker förklara de viktigaste begreppen så att Du förstår uppgifterna i platsregistret och på andra sidor här på Rösajten.

Jordnatur är ett centralt begrepp för att förstå hur jordägande och skatter fungerade förr i tiden. All jord i Sverige hade från äldsta tid och ända in på 1900-talet en jordnatur, som påverkade arv, köp och byte av jord och även skatterna, för den normala skatten var kopplad till jorden och inte till en person.

Från början var all jord i Sverige antingen kronans eller i privat ägo. Under medeltiden skapades ett system med världsligt och kyrkligt frälse (Alsnö stadga 1280 brukar nämnas som startpunkten). Det innebar att den som var frälseman slapp betala skatt till kronan; det världsliga frälset fick sin skattefrihet som lön för att man ställde upp med ryttare, häst, vapen och annan utrustning; det kyrkliga frälsets motprestation var åtminstone i början dess stora betydelse för den framväxande administrationen – i princip var det ju bara präster som kunde läsa och skriva. Kyrkan lade på alla bönder en egen skatt som kallades tionde; en tiondel av böndernas inkomst skulle kyrkan ha. Begreppet adel betyder värdsligt frälse, men det är en betydligt senare term, som började användas i slutet av 1500-talet. Wikipedia har en bra sammanfattning av adelns organisation och privilegier genom tiderna.

Fram till reformationens början på 1520-talet övergick mycket jord från enskilda personer till kyrkan för att tillförsäkra givaren salighet efter döden. Kronan donerade också jord till förtjänta personer inom det världsliga frälset.

När Gustav Vasas reformation inleddes 1527 var all jord indelad efter jordnatur; frälsejord, som ägdes av en frälseman; kyrkojord, som ägdes av kyrkan; kronojord, som ägdes av Kronan; eller skattejord, som ägdes av en ofrälse.

Den som brukade frälsejord kallades frälselandbo eller frälsebonde och betalade sin skatt till frälsemannen som ägde jorden. Den som brukade kyrkojord kallades förstås kyrkolandbo eller kyrkobonde och betalade sin skatt till kyrkan; det kunde vara en biskop, ett kloster eller en sockenkyrka som ägde gården han brukade. Den som brukade kronojord kallades på samma sätt kronobonde och betalade en avgift, avrad, till Kronan.

Den som ägde sin egen jord kallades skattebonde och betalade också sin skatt till kronan. Oavsett vilken jordnatur gården hade betalades skatten oftast in natura med olika jordbruksprodukter, men landbor betalade också ofta med dagsverken på jordägarens gårdar.

Under reformationen reducerade, dvs. återtog, Kronan huvuddelen av kyrkojorden. Gustaf Vasa var dessutom inte så noga med att skilja på Kronans och sin privata egendom, så mycket av den återtagna jorden tog han för egen räkning och kallade arv och eget. Det världsliga frälset fick också rätt att ta tillbaka all jord de donerat till kyrkan sedan 1454. Kyrkotiondena skulle i fortsättningen betalas till Kronan i stället, utom den del (1/3) som faktiskt gick till sockenprästerna och inte till biskoparna eller Påven. Följden blev att kyrkans ekonomiska och militära maktställning i Sverige raserades totalt. Efter 1618 har vi inte sett begreppet kyrkojord användas.

Gustav Vasas reduktion var inte den första och inte den sista; i Wikipedia finns mer att läsa. Han stramade också upp administrationen genom att varje år kräva skriftliga redovisningar från sina fogdar, tidigare hade nog en hel del hamnat i fogdarnas egna fickor. De årliga redovisningarna arkiverades och finns till stor del bevarade. De brukar kallas Landskapshandlingar och innehåller bland annat jordeböcker, som är förteckningar över gårdarna med uppgifter om den skatt de skulle betala.

Under Gustav Vasas tid blev statsfinanserna för en tid tryggade, men redan Erik XIV började göra av med pengarna fortare än de kom in. Statens dåliga finanser gjorde att kronojord såldes eller donerades i stället för lön till adelsmän; därigenom blev jorden frälsejord och slutade att generera skatteintäkter för Kronan. Den årliga räntan, som skatten kallades, hamnade hos de adliga jordägarna i stället för hos Kronan.

Kronans donationer (som var för evigt och ärvdes) och förläningar (som var till en viss person under hans livstid) ökade i en rasande fart för att nå en kulmen under Drottning Kristinas tid. I teorin skulle förläningar återgå till kronan när innehavaren dog, men i praktiken fick arvingarna oftast behålla faderns förläningar.

Ett försök att hejda förloppet gjordes under Karl IX (Norrköpings beslut 1604), då man förbjöd Kungen att ge bort egendom för alltid, men bestämmelserna bröts redan under hans egen regeringstid.

Ytterligare några försök att rädda statens finanser gjordes i mitten av 1600-talet, men det var under Karl XI som reduktionen tog fart. Enligt beslut på Riksdagarna 1680, 1683 och 1686 fick Kronan rätt att ta tillbaka i princip allt som någonsin varit kronoegendom.

Som bekant använde Karl XI till stora delar den återtagna egendomen för att skapa det så kallade yngre indelningsverket, ett system för att avlöna statens ämbetsmän (många av dem militärer, förstås) med avkastningen från kronojord.

Reglerna för köp, byte och arv av jord var invecklade. Äganderätten till mark bevisades med ett fastebrev, vilket är samma sak som vår tids lagfart. Man sökte fasta på sitt jordförvärv vid Häradstinget. Men arvsreglerna var sådana, att man måste ge sin släkt förköpsrätt när man sålde jord man ärvt. Därför måste man uppbjuda egendomen vid tre ting så att släktingar kunde lägga bud på jorden. Arvsrätten var dessutom i princip obegränsad, så det kunde handla om mycket avlägsna släktingar. Eftersom man oftast hade tre ting om året tog det alltså ett år innan man kunde få fasta på jord man köpt.

Man skilde också på att äga jorden som sådan och att äga rätten till skatten (räntan) från jorden. Skatterätten betraktades som fast egendom och kunde köpas, säljas, bytas och ärvas utan att man ägde jorden som räntan avsåg. Under 1600-talet uppkom därför begreppen skattefrälsejord och frälseskattejord – det första innebar att Kronan sålde eller gav bort skatterätten till någon, som därefter fick räntan i stället för Kronan, medan jorden fortfarande tillhörde Kronan; det andra att någon som ägde frälsejord överlät rätten till räntan men behöll jorden. I jordeböckerna är det inte alltid uppenbart om det är jord, ränta eller bådadera som någon äger.

Bland adelns privilegier fanns en rättighet att slippa skatta för egendom som låg inom en mil från deras sätesgård, frihetsmilen. Om sätesgården bebyggdes ståndsmässigt kunde den bli säteri, så kallat ypperligt frälse. Ett säteri var befriat från all form av skatt till kronan, vilket inte allmän frälsejord var. Frälsebönder inom frihetsmilen slapp en del skyldigheter som betungade andra frälsebönder, som skjutsning, uttagning till krigstjänst och annat, men å andra sidan ålades de en ofta tung dagsverkesplikt vid säteriet. Frälsehemman som gränsade till säteriet och ägdes av samma ägare sades ligga inom säteriets rå och rör; bönderna där hade samma villkor som säteriets egna.

Karl XI:s reduktion satte stopp också för säterierna; inga nya fick bildas. Fram till 1723 fick endast adelsmän äga frälsejord, men det året bestämdes att också präster och borgare fick köpa allmän frälsejord, dvs. inte säterier. 1789 öppnades den möjligheten också för bönder, och till sist, 1810, togs även spärren för säterier bort.

Jordetal och mantal är andra viktiga begrepp. Jordetalet angav en gårds storlek och var grunden för skatteberäkningen. Jordetalet var inte något ytmått, utan snarare en uppgift på jordens värde. Jordetalet räknades (precis som pengar) i mark, öre, örtug och penningar. Det gick 8 öre på marken, 3 örtugar på öret och 8 penningar på örtugen. En gång i tiden kan jordetalet helt enkelt ha varit jordens värde i pengar, men man tog också hänsyn till jordens beskaffenhet genom att införa något som kallas gällertal. Man uttryckte det till exempel så att ”örtugen gäller för 1 mark i Lisinge”. Ibland betalades dock mer än vad jordetalet och gällertalet anger, skillnaden kallades vängåva. Inflationen kan naturligtvis också ha påverkat gällertalet. Mot 1500-talets slut verkar man ha tröttnat på att räkna i fyra enheter och jordetalen anges därefter vanligen i öre och penningar; ett öre motsvarade då förstås 24 penningar. På Rösajten är alla jordetal omräknade till öresland (eventuellt med bråkdelar) för att bespara Dig en del huvudräkning.

Mantal är en grov klassning av gårdens storlek som infördes på 1600-talet; tidigare hade man talat om hela och halva hemman. Även mantalet användes som bas för beskattningen och gjorde det under lång tid. Efter hand delades gårdar och mindre fastigheter styckades av, så mantalet blev så småningom komplicerade bråktal. Mantalet användes tillsammans med bynamnet och gårdens nummer i jordeboken som beteckning på en viss gård ända in på 1920-talet, när de moderna fastighetsregistren upprättades. När Lövsta avstyckades från Risby 1882 kallades det ”104/930 mantal av 38/93 mantal Risby Nr. 1”. Det nuvarande numret Risby 1:4 är onekligen kortare!

Sidan först publicerad 2011-02-02