Du är här: Skip Navigation Links > HÄNDELSER > Olyckan vid Sparren 31/12 1947
GÄSTBOK

Olyckan vid Sparrens banvaktsstuga nyårsafton 1947

id en av föreningens torppromenader sommaren 2012 fick vi veta att en banvakt blev påkörd av tåget vid Sparrens banvaktsstuga 1947. En version av historien antydde att han tagit livet av sig på detta sätt, vilket vår undersökning så småningom visade att det var en skröna, men händelsen väckte förstås vår nyfikenhet och styrelsen bildade en forskargrupp bestående av Per Hesselgren, Stig Jandrén och Christina Lindberg för att ta reda på vad som egentligen hände.

Under hösten och vintern letade forskargruppen fram både personuppgifter och polisrapporter om vad som hänt, och på årsmötet i februari 2013 presenterade Stig Jandrén forskningsresultaten. Denna sida är en webbversion av Stigs föredrag.

Banvakten Reinhold Nordström och hans familj

1887 föddes Reinhold Nordström i ett torp i Knutby som yngsta barn i familjen, med tre äldre systrar. 1908 fick han anställning som extra banvakt och flyttade till stationen i Finsta. Samma år gifte han sig med Frida Lans, som också kom från Knutby. Året därpå fick de sitt första och enda barn, som döptes till Sixten Emanuel.

Finsta station

Finsta station, där Reinhold och hans familj bodde ett par år.

1910 flyttade familjen till Syninge, där Reinhold fortsatte som extra banvakt. I Syninge bodde familjen kvar i 8 år.

Reinhold flyttar till Rö

1918 dog banvakten Karl Rickard Söderström i Sparren i spanska sjukan och efterlämnade sin hustru och deras tio barn. Banvaktarbefattningen i Sparren blev därmed ledig, och Reinhold blev befordrad till ordinarie banvakt. Han var då 31 år gammal. De flyttade in nyårsaftonen 1918, på platsen där Reinhold skulle omkomma precis 29 år senare.

Banvaktsstugan Sparren 1906

Banvaktsstugan vid Sparren 1906 - här bodde alltså Karl Rickard Söderström med hustru och tio barn! Bilden kommer från Järnvägsmuseets samlingar, där man kan hitta den i bättre upplösning under bildnummer Jvm.KBA04390.

1931 får Reinhold och hans familj flytta till banvaktsstugan i Rö, och efterträds i Sparren av Nyåkers Alfred Eriksson, född i Rättvik, Masen kallad, hans hustru Agda Maria och deras två barn.

Nyåkers Alfred Eriksson Agda Eriksson

Nyåkers Alfred Eriksson och hans hustru Agda

Reinholds son dog 1935, 26 år gammal, och blev begravd på Rö kyrkogård. Hans far och mor levde kvar i banvaktsstugan i Rö tolv år till, och Reinhold skötte sitt jobb som banvakt med allt det innebar av inspektionsturer på cykeldressin, slyröjning och småreparationer längs hans avsnitt av spåret. Kollegan i Sparren kände han väl, och de hälsade på varandra då och då.

Sommaren 1947 fyllde Reinhold 60 år, och bör ha haft 7 år kvar till sin ytterst magra folkpension. Antagligen skulle han också ha fått någon sorts tjänstepension, men före pensionsreformerna kring 1950 var den knappast förmånlig. Nu skulle han inte leva så länge, för en serie olyckliga omständigheter och misstag gjorde att han slutade sitt liv vid Sparrens banvaktsstuga tjugo minuer i elva på nyårsaftonens förmiddag 1947.

Den ödesdigra nyårsaftonen

Nyårsafton 1947 var vädret i Rö gråmulet och termometern visade minus 9° C. Det hade kommit lite nysnö under natten, så att snötäcket var cirka tre centimeter. Rälsen var däremot fri från snö och isbildning.

Klockan 10.00 kom ett tåg från Hallstavik in på Rimbo station, där det skulle kopplas ihop med vagnar från Norrtälje- och Uppsalatågen och fortsätta klockan 10.07 till Stockholm. Tåget från Uppsala var dock så försenat, att man beslöt skicka iväg tåget enligt tidtabellen. Det passerade Rö omkring 10.20 och eftersom inget annat tåg skulle komma på ett bra tag lyfte Reinhold upp sin dressin på spåret och trampade iväg mot Sparren för att lämna en tidning till kollegan Alfred Eriksson. Det är cirka 2 kilometer eller 5 – 6 minuter med dressin till Sparrens banvaktarstuga. Spåret bort till Sparren går i ett svagt motlut, så han fick säkert ta i med tramporna, och det bet säkert ordentligt i kinderna trots den svaga vinden.

Sparren hösten 1947

Banvaktsstugan Sparren i september 1947, några månader före olyckan.

I Rimbo hade nu rälsbussen från Uppsala kommit in, och man bestämde sig hastigt för att låta den fortsätta vidare till Vallentuna, där det fanns fler förbindelser till Stockholm. Eftersom föraren på rälsbussen, Vilhelm Burman, inte var bekant med banan från Rimbo mot Stockholm, beordrades Erik Gustaf Wijk som just gått av sitt pass efter att ha kört tåget från Hallstavik, att följa med på rälsbussen för att upplysa Burman om banans egenskaper. Tågklareringen ringde stationerna längs linjen mot Vallentuna och meddelade att rälsbussen skulle komma, men däremot meddelade man inte banvakterna, ett förbiseende som blev ödesdigert.

Klockan 10.30 lämnade rälsbussen Rimbo och körde med reglementerad hastighet om 60 km/t söderut. Eftersom Wijk fått veta att banvakterna inte blivit meddelade gav han en lång signal med tutan före alla kurvor och övergångar. Vädret hade nu klarnat upp och sikten var god. Rälsbussen stannade antagligen inte i Rö, för det tog bara 10 minuter för den att köra till Sparren.

När Reinhold kom fram till Sparren lyfte han ned dressinen på syllarna så att den inte skulle rulla iväg (det fanns ingen handbroms) och gick in i banvaktsstugan med sin tidning. Han hade knappt kommit in när han hörde tåget tuta. Dressinen var hans egen - järnvägen höll inte banvakterna med sådana - så han rusade ut för att rädda den genom att lyfta bort den från spåret. En dressin väger en hel del, så för att orka lyfta den måste man ställa sig mellan hjulen och lyfta rakt upp. När han hunnit så långt tittade han upp och såg rälsbussen med tillslagna bromsar närma sig bara några meter bort. Vittnena sade att Reinhold blev stående som förstenad, stirrande på rälsbussen de få sekunder han hade kvar att leva.

Rälsbussen höll fortfarande omkring 50 km/t när kollisionen inträffade, Reinhold släpades med ett trettiotal meter och föll sedan ned till höger om spåret. Rälsbussen kunde inte stannas förrän 200 m efter banvaktsstugan, och av dressinen återstod bara skrot. Wijk hoppade av så snart rälsbussen stannat och sprang tillbaka mot banvaktsstugan. När han kom fram till Reinholds kropp insåg han att denne var död; han var svårt skadad i ansiktet och båda benen var brutna.

Wijk och Alfred Eriksson hjälptes åt att lyfta Reinholds kropp åt sidan, sedan ringde Wijk till provinsialläkaren och anmälde olyckan till järnvägsledningen. I Rimbo drog lokmästare Lundvall igång ett extralok och körde provinsialläkaren Nils Magnusson till Sparren, där han bara kunde konstatera att Reinhold var död.

Reinholds kropp kördes till Rö station och lades i godsmagasinet, och de 7 passagerarna på rälsbussen fick fortsätta med taxi till Lindholmen. Rälsbussen gick inte att starta, eftersom en ventil frusit, utan fick skjutas av nästa tåg från Stockholm till Rö station, där man kunde tina upp ventilen och få igång rälsbussen igen.

Reinhold Nordström begravdes på Rö kyrkogård bredvid sin son. Enligt bouppteckningen efterlämnade han tillgångar på nästan 8 000:-, som i dagens penningvärde motsvarar cirka 150 000:-. Dödsboet hade fordringar på försäkringsbolaget Folket-Samarbete med 2 000:- och Järnvägsmännens olycksfallsförsäkring 1 500:-. På Postsparbanken fanns ett tillgodohavande på nästan 2 000:-. Hemmet bestod av det sedvanliga bohaget men där fanns också bl.a. en guldklocka, en dammsugare (nästan lika högt värderad som klockan) och en radio. Allt litet oväntat hos en "fattig" banvakt. Förutom änkan Frida fanns en syster och sju syskonbarn efter två avlidna systrar som förmånstagare. Frida dog den 6 februari 1963 i Norrtälje och begravdes intill sin man och son på Rö kyrkogård.

En sentida granskning av polisutredningen

Landsfiskalen i Frötuna distrikt gjorde förstås en utredning om olyckan, som finns bevarad i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arkiv på Riksarkivet, där forskargruppen hittade den. Där beskrivs händelseförloppet på det sätt som nyss berättats, och skulden läggs på Reinhold som vållande till olyckan. Man kan undra varför Reinhold inte hörde tåget tuta tidigare, så han hade hunnit rädda dressinen. Om tiderna som anges i polisutredningen är korrekta borde Reinhold fortfarande ha varit på väg till Sparren eller i alla fall utomhus när rälsbussen passerade övergången strax före Rö banvaktsstuga och vid Näs plantskola, där den borde ha tutat, två respektive en och en halv minut före olyckan.

Gruppen gjorde ett försök med en gasdriven tuta, men tvingades konstatera att den inte hördes på mer än 100 m håll - tutan på en rälsbuss bör ha varit avsevärt kraftigare. Sista gången rälsbussen tutade var vid kurvan knappt 200 m före Sparren, och då var det bara 10 sekunder kvar, och det räcker naturligtvis inte för att springa ut och rädda dressinen. Näst sista tutningen bör ha varit före Träsket, där skog och en svag kurva skymmer sikten. Detta bör ha skett omkring 45 sekunder före kollisionen, hade Reinhold då hunnit in så är det väl bara nätt och jämt tid att rusa ut och ta tag i dressinen. Men inte ens om han hört tutningarna vid plantskolan eller övergången hade han stor chans - att tänka "vad? det skall väl inte komma något tåg nu?", erinra sig att dressinen står kvar på spåret och besluta sig för att försöka rädda den trots faran kan nog ta de 1½ till 2 minuter han i så fall hade på sig. Slutsatsen blir att tutandet kanske räcker för att varna någon som går på spåret i tid för att hoppa åt sidan, men för alla andra hinder är tutandet fåfängt. Man hinner inte göra något. Till saken hör ju också att tåget höll full fart fortfarande när man rundade den sista kurvan och fick syn på dressinen - och just då kom Reinhold ut från banvaktsstugan, kanske 10 sekunder före kollisionen.

Tidsförhållandena

En karta över banvallen från Rö banvaktsstuga till Sparrens banvaktsstuga. Siffrorna anger sekunder före kollisionen om man räknar med att rälsbussen höll de 60 km/t som anges i polisutredningen.

Bland det första forskningsgruppen kunde avfärda var förstås självmordsteorin - man kan ju inte planera att kasta sig framför ett extratåg man inte vet om! Driven av skräcken att få sin egen, säkert dyrbara, dressin förstörd, och kanske ett rättsligt efterspel som kunde ha lett till avsked överskattade han den tid han hade på sig och förlorade sitt liv. Tidsförhållandena gör också att det inte finns någon anledning att betvivla att rälsbussen tutade där den skulle, och ingen skugga bör falla på Burman eller Wijk.

I efterhand kan man konstatera, att den grundläggande orsaken till olyckan är att tågklareringen inte kontaktade banvakterna. Även om Reinhold hunnit hemifrån på sin väg till Sparren kunde man ha nått Alfred Eriksson, som då naturligtvis hjälpt Reinhold att lyfta undan dressinen så fort han kom fram. Reglementet medgav tydligen att man tutade i stället för att varna banvakterna, något som vi i dag inser inte alls var någon bra bestämmelse. Banvakterna skulle ju sköta sitt arbete längs spåret just när det inte kom några tåg och borde vara de första att få veta om man satte in ett extratåg!

Som ett frö till fortsatta funderingar kan vi också berätta att en vecka efter olyckan vid Sparren, den 7 januari 1948, kolliderade två tåg mellan Byle och Bällsta i Vallentuna med ett dödsoffer och flera skadade. Orsaken sägs ha varit att tågklarerarna i Vallentuna och Täby släppt iväg de två tågen utan att kontakta varandra. Men kan undra hur det stod till med säkerhetsrutinerna på Roslagsbanan kring årsskiftet 1947-48.

Källor:
Väg- och vattebyggnadsstyrelsens arkiv: Rapporter rörande olyckan den 31 december 1947
Sveriges dödbok 1903-2009
Rö församlings kyrkoarkiv
Knutby församlings kyrkoarkiv
Järnvägsmuseums hemsida
Hedlund/Palme: "Roslagsbanan, En levande 100-åring"

Sidan först publicerad 2013-02-24, senast uppdaterad 2013-05-01.