Hundra härads kompani 1767

undra härads kompani var ett av de 8 kompanierna i Upplands regemente – 150 indelta soldater, varav sex korpraler, en kompanichef som skulle vara kapten, en löjtnant, en fänrik och ett halvdussin underofficerare i varje kompani. Regementets manskapsstyrka var alltså 1200 man, plus befälet och 25 trossdrängar, som körde vagnarna med tält och andra förråd.

Regementet blev indelt 1682 – det innebär att befälen tilldelades gårdar som skulle försörja dem och soldaterna fördelades på rotar – en eller flera gårdar som tillsammans skulle rekrytera och underhålla en soldat. Nu fanns ett Upplands regemente långt tidigare; sitt namn fick det i Regeringsformen 1634, men före indelningsverket fanns inte den fastställda fördelningen av vilka som skulle hålla en soldat, utan man skrev ut soldater i socknarna när det behövdes. Hundra härads kompani var indelt i Seminghundra, Ärlinghundra, Långhundra och Sjuhundra härader, så man förstår hur kompaniets namn uppstod.

Under en av de sällsynta fredsperioderna mönstrades regementet i Uppsala den 7 september 1767; och resultatet finns dokumenterat i den Generalmönsterrulla som då upprättades. Sverige och Upplands regemente hade genomlidit två katastrofalt illa skötta krig sedan det Stora nordiska kriget 1700-1721 – ”Hattarnas krig” mot Ryssland 1741 – 1743 och Pommerska kriget (”Potatiskriget”) 1757-1762. 1767 års rulla är ett vittnesbörd om hur det stod till med kompaniet och regementet efter fem år i fred.

Generalmönstringar skulle hållas vart tredje, eller ibland vart femte, år och då samlades regementet (ibland fick man nöja sig med att samla ett eller några kompanier i taget) och man gick igenom allt manskap och deras utrustning och förde noggrant bok över alltihop.

I Generalmönsterrullan antecknas varje man, vilken rote som håller honom och mer eller mindre noggranna anteckningar om hans ålder, födelseort, hälsa, tjänstgöringstid och annat: 1767 års rulla är ovanligt noggrann, och ger oss en ögonblicksbild av de 101 soldater som var närvarande; för kompaniet var långt ifrån komplett – 49 rotar av 150 hade inte skickat någon soldat, och vid mönstringen fick ytterligare 12 avsked på grund av sjukdom, ålderdom eller av andra skäl. Dagen efter höll kompaniet alltså bara 59 % av sin avsedda styrka.

Det var inte bara spänstiga unga män som utgjorde kompaniets soldater; medelåldern var faktiskt så hög som 39 år. De flesta av dem hade rekryterats i början av de två krigen 1741-43 och 1757-62; antagligen fann man 1741 efter tjugo års fred att många soldater var för gamla och orkeslösa för att duga och fick bytas ut. Vid krigsutbrottet sexton år senare verkar samma problem ha uppstått – då ser vi en ny topp i rekryteringen.

Förutom anteckningar om sjukdomar och andra krämpor står varje mans längd i kvarter och tum angiven på en kvarts tum när. Inte oväntat ser vi att soldaterna var ganska kortväxta med dagens mått mätt – i dag är svenska mäns medellängd enligt Statistiska Centralbyrån 179,4 cm; i Hundra Härads kompani 1767 såg det ut så här:

Medelvärdet är 168 cm, så vi har ”vuxit” över en decimeter på knappt 250 år.

Många klagade över orkeslöshet, värk, dålig syn och andra krämpor, men det räckte inte alltid för att få avsked. Två soldater led av ”blodspottning” – man misstänker förstås TBC – och det räckte i alla fall för avsked. Av de övriga 24 som klagade fick 10 avsked, medan de andra fick stanna kvar.

Nyrekryteringen var det inget vidare med. Trots att många rotar varit vakanta i flera år antas bara två nya rekryter vid denna generalmönstring. Man verkar inte ha drivit på särskilt hårt mot rotebönderna, som faktiskt var skyldiga att skaffa fram en ny karl så fort rotens soldat dog eller fick avsked. Annat var det på Karl XI:s tid; då mönstrade Kungen oftast själv alla regementen (det var hans största nöje vid sidan av jakten) och han har efterlämnat egenhändiga arga hotelser mot försumliga rusthållare i Generalmönsterrullan för Roslags kompani av Livregementet till häst 1687.

Armén användes ju också som en statlig arbetskraftsresurs; Göta kanal byggdes t ex av indelta soldater. 1767 är tre soldater kommenderade till arbete på Drottningholm och deltar inte i mönstringen.

Rullan säger förstås inte mycket om soldaternas liv hemma på roten, men av någon anledning ansåg man det viktigt att veta om soldaten var gift eller ogift, så det finns antecknat och visar att endast tre på hela kompaniet var ogifta; det är de tre yngsta i åldersstatistiken ovan, inte mycket att undra över. Som soldat var man gift, verkar det.

Naturligt nog var den överväldigande majoriteten av soldaterna upplänningar – närmare bestämt 84 %. Intressant nog redovisas 3 soldater som födda i Roslagen, vilket borde betyda att man använde den gamla definitionen av Roslagen, där ingen av kompaniets socknar ingår. De övriga kom från Stockholm (6), Östergötland (4), Södermanland och Småland (1 vardera), och till sist, som ett exotiskt inslag, Johan Fredrik Dantzman, född i Berlin 1713, kompaniets äldste man. Han var för övrigt en av dem som fick avsked, ”bräcklig och alldeles orkeslös”. Han var då 54 år gammal och hade tjänat Kronan i 24 år.

Rullan ger också underlag för en betraktelse kring namnskicket bland indelta soldater. Man upptäckte tidigt att många kombinationer av förnamn och patronymika var så vanliga att man var tvungen att tilldela dem ett efternamn också. Ofta, men långt från alltid, bildades namnet från rotens namn, så att t ex soldaten från Söderby fick heta Söderlund. I den här rullan är det 26 namn som tydligt har det ursprunget, vilket är mindre än väntat.

Namnen Blomberg, Kihlström, Lundberg, Löfgren, Norström och Nyman bärs av två eller flera soldater; i ett eller möjligen två av dessa fall är det rotenamn (Lundberg från Lunda och kanske Norström från Norrbyggeby), annars verkar fantasin ha flödat friare än man väntar sig.

Namnkollisioner finns det förstås en hel del:

4 Anders Andersson	4 Erik Jansson	3 Johan Persson
2 Anders Ersson	2 Erik Matsson	2 Olof Persson
4 Anders Jansson	2 Jan Andersson	3 Per Andersson
4 Anders Persson	4 Jan Jansson	2 Per Jansson
2 Erik Andersson	3 Jan Olsson	5 Per Persson
5 Erik Ersson	3 Johan Ersson

Ingen soldat har alla tre namnen lika med någon annan; de givna soldatnamnen gjorde alltså nytta.

Om man ser på hur rotarna var fördelade på socknarna får man lätt intrycket att belastningen var högst ojämn – Fasterna har t ex 16 rotar, Rö 3. Emellertid var det nog inte fullt så orättvist – naturligtvis skilde sig socknarna avsevärt i folkmängd, och dessutom fanns ju rusthåll, båtsmansrotar och postgårdar som tog sin del av resurserna i de flesta. Den stora orättvisan låg i stället i att frälsejorden var undantagen från roteringen, fast för den enskilde bonden kanske det kunde komma på ett ut – frälsebönderna fick i stället göra dagsverken åt den adlige jordägaren.

Några avslutande ord om kompaniets befäl:

Kompanichefen, sekundmajoren baron Fredrik Taube var 40 år gammal. Han var Upplands regemente trogen under huvuddelen av sin karriär, men slutade som överstelöjtnant vid Hälsinge regemente efter ett kort mellanspel i Arméns flotta. Han dog ogift 1776.

Löjtnantsbefattningen innehades av kaptenen Jakob Fredrik von Vegesack, som var född i Stockholm 1720 och alltså 47 år vid den här mönstringen. Han började som volontär i regementet 1737. Han deltog i kriget i Finland 1743, men blev hemskickad för att vara med och slå ned upproret i Dalarna (”Stora Daldansen”). I Pommerska kriget utmärkte han sig för tapperhet, satt en kort tid fången hos preussarna och blev sedan befordrad till kapten. Även han dog ogift, 1769.

Fänriksbefattningen innehade Carl Gustaf Elgenstierna, som började som volontär vid regementet 1748, då han var tio år gammal! Han tillhörde Upplands regemente hela sin karriär, deltog i hela det Pommerska kriget och blev till sist major och tog avsked 1776. Han gifte sig 1775 med Kristina Cederstedt och dog 1809.

Det fanns också två fänrikar till, som kallades ”sekundfänrikar”:

Gabriel Wassberg, född 1731, blev volontär vid regementet 1751. Han deltog i pommerska kriget 1757-62 och blev löjtnant och lämnade sedan regementet för att bli livdrabant 1775.

Carl Fredrik Normelin var född 1732 och alltså 35 år gammal vid mönstringen. Han blev fänrik vid regementet 1761, men lämnade det 1773 för att bli livdrabant.

Om fältväbeln Johan Lindström tiger våra källor, men om de två sergeanterna finns litet att berätta.

Baron David Ulrik von Düben var född i Östuna 1743, blev student 11 år gammal, men gav studierna på båten och blev volontär 1759. En tid tjänstgjorde han vid Björneborgs regemente, men sedan deltog han i hela det Pommerska kriget. Han blev kapten 1802 och dog ogift 1806.

Fredrik Gavelholm föddes 1743 i Edebo, blev volontär i regementet 1760 och slutade som kapten. Han gifte sig 1775 med Regina Margareta Svinhufvud och dog 1794.

De extra fänrikarna i kompaniet (ursprungligen skulle det bara finnas en) gjorde att indelningarna inte räckte till, utan 1767 hade man givit dem det lägre befälets indelningar (dvs. lön) och vakantsatt mönsterskrivarens, förarens, furirens och rustmästarens indelningar. Furiren Fale Bure avlönades av en av rotarna, liksom rustmästaren Per Ytterdahl – och de rotarna skickade naturligtvis inga soldater.

Det fanns också två trumslagare som räknades som befäl och hade egna indelningar, men den tredje musikanten, ”piparen”, avlönades av en rote för att hans indelning blivit indragen. Minus en soldat till!

Sammantaget verkar Hundra härads kompani år 1767 ha varit ganska illa åderlåtet, även om det mesta av utrustningen ser ut att ha varit komplett. I en särskild tabell räknar man upp allehanda saker som ingår i kompaniets reglementerade utrustning, som musköter, bajonetter, kruthorn, rockar, byxor, hattar och allt möjligt; och de flesta finns det 150 stycken av. Det var folk som var den stora bristvaran, som det alltid verkar ha varit.

Nu när Du läst denna uppsats borde Du titta på 'Hundra härads kompani 1719' om Du inte gjort det förut. Det finns en hel del att fundera över vid en jämförelse.

Källor:
1) Generalmönsterrulla för Hundra härads kompani 1767 (SVAR)
2) Sten Gillgren: "Kungl. Upplands regementes officerare", ISBN 978-91-633-2585-4
3) Ulf Sundberg: "Svenska krig 1521 - 1814", ISBN 91-89080-14-9

Sidan först publicerad 2012-06-07, senast uppdaterad 2013-12-13